Tankar

Den självbiografiska romanen Michail handlar om vänskapen mellan den rumänske författaren Panait Istrati och den ryske adelsmannen Michail Kazanskij. När de möttes i början av 1900-talet var Michail utfattig och arbetade som hjälpreda till en sockerbagare i Istratis födelsestad Braila.

Michail är sluten och hemlighetsfull, men tinar gradvis upp i samspel med den impulsive och känslosamme Istrati. För mig var det nödvändig själslig näring att mödosamt översätta romanen till svenska under några månader 2006, med min stolpiga skolfranska och ett lexikon till hjälp.

Här är ett charmigt avsnitt som kan läsas fristående. Det handlar om den gammaltroende ryske innehavaren till ett tehus i Braila. Jordnära, friskt och högstämt på samma gång. Vinjettbilden visar gammaltroende ryssar som korsar sig med två fingrar framför sin kyrka i den rumänska byn Sarichioi.

Efter att ha varit ute i Brailas hamn under ett våldsamt åskregn en het sommardag, styr Michail Kazanskij, Panait Istrati och den gemensamme vännen Samoila Petrov kosan till tehuset för att hämta andan och låta kläderna torka. Istrati kallar sig själv Adrian Zografi i romanen.

Ett avsnitt ur romanen Michail

Hur kunde han, denna skeptiker till Michail, betvivla till och med det renommé som gospodin[1] Procops ceainic[2] eller ceainărie, hade överallt i Brăila? För detta renommé handlade inte bara om teets kvalitet, som, hos Procop, var ”äkta Poppoff” (då man uttryckligen begärde det och betalade fem bani extra). Det handlade inte heller om sockret – detta eviga trätoämne som fick mången god gäst att plötsligt byta ceainic för att man serverat honom ”mjöligt socker” – och här blir jag tvungen att göra en liten utvikning.

Varför skydde man ”mjöligt socker” som pesten? För att i Brăila, liksom i det heliga Ryssland, dricker man inte te som i Paris eller London. Där är det fritt fram att hälla socker i den ljumma saften och till och med att smutsa ner den med en droppe mjölk eller två, eller att låta den vara som den är och svälja den – kluck! – som man sväljer ner ett laxermedel, eller också hålla till godo med den för att vara artig och sedan gå – med ett ”tack så mycket” – utan att ha rört den. I Rumäniens näst största hamnstad dricker invånarna te på ett helt annat sätt. Dessa invånare – om de så är get-beget[3] nationalister eller lipoveanska[4] pravoslavniks[5] med skägg som Tristan Bernard[6], med långa stövlar som kloakarbetare och vida långrockar, i vars fickor de förvarar sina obligatoriska glas som de alltid släpar runt på, tunga som stenar, och som de använder på smutsiga krogar för att hälla upp sin rena vodka i efter att först ha korsat sig otaliga gånger – dessa invånare är, framför allt, stora tedrickare. De dricker det från morgon till kväll för dess många goda egenskapers skull, som apéritif, som närings­medel, för att smälta maten, som laxativ, för att motverka lös mage, för att pigga upp, för att ge ro och som urindrivare. Man dricker det om vintern för att värma sig, om sommaren för att svalka sig, och man intar mellan två och fyra liter om dagen som ingenting. Men vad gör man med allt detta vatten i magen, kan man undra. Nå, man dricker glas efter glas i allsköns ro och sedan, på samma oskyldiga sätt, går man ut på gatan och pissar på trottoaren medan man torkar sig i ansiktet och ibland vänder ryggen till då en vän kvinna råkar passera förbi. På så vis reglerar det hela sig själv. När tarmarna genomsköljts av så mycket vatten börjar de knorra av hunger, och ofta nog drabbas också ens bronker av kylan när man vintertid går ut ”för att göra bärnstensgula hål i den obefläckade snön”.

Och för att man ska kunna dricka så mycket te utan att det blir för dyrt, med tanke på det upptrissade sockerpriset och den ringa lönen, så har man tillgripit ett trick: efter att ha delat sockret i pyttesmå tärningar med hjälp av ett redskap som kallas sifci, dränker man först in den lilla sockerbiten i citron och placerar den sedan behändigt mellan kinden och käken, där den tappert håller stånd mot alla munfullar kokande vätska som stryker förbi utan att gå alltför illa åt den, och på så vis når man glasets botten medan man fortfarande har kvar en svag smak av det dyrbara näringsämnet i munnen. Därborta kallas detta att dricka teet prikutsk. Det är därför man undviker det ”mjöliga sockret”, som teet snabbt sköljer bort, ”som om det vore strösocker” och efterfrågar det som är ”hårt som glas” och självlysande om natten, precis som de tändstickor man förr använde till att förgifta sig med.

De två bitar som utgjorde en ”halv portion” – cirka femtio gram – sågades ut från ett sockerblock på fem kilo av ägaren själv, för det behövdes ett tränat öga och stor precision för att få bitarna nästan exakt lika stora och undvika att kunderna skulle tycka att vissa av dem var för små för dem själva och för stora för bordsgrannen. Men sockret är en outtömlig källa till missnöje. Även om sockerblocket så är tredubbelt raffinerat kan man inte komma ifrån att det är hårdast i toppen och ”mjöligast” i botten. Och den stackars uppassaren får springa som en skottspole mellan den vresige kunden och värdinnan vid disken, som till slut inte vet var hon ska bli av:

– Fru-u-un! Herr X vill ha en bit från toppen!

– Hör nu, herr X … Ni vet så väl att ett sockerblock inte bara består av en topp!

– Ja, frun, men det består inte bara av en botten heller!

I detta läge ingriper gospodin Procop hastigt, för han ser och hör allt; han sätter sig in i saken, drar sina slutsatser och erbjuder kunden en bit från överdelen eftersom han vet att denna kund är resonabel; det händer nämligen också att han kör folk på porten.

*

Men – liksom teet, som inte har sin like även om det inte uttryckligen är ”Poppoff” – så har alla dessa förhållanden kring det utomordentliga sockret, servicen och utrustningen (klanderfria), lokalen (stor, ren och väl upplyst), vattnet (hämtat från två kärl varav det ena står i ständig kokning), alla dessa företräden sammantagna skapar inte det renommé som gospodin Procops ceainic har i lika hög grad som gospodin Procops egen person.

Och platsen blev helig …

För människan – till och med den tarvligaste – är ett djur som inom sig omedvetet bär fröet till den universella fullkomning som mänskligheten mot sin egen vilja strävar mot. Det är därför som grovarbetaren, som nöjer sig med ett litet hörn av ett bord hos Procop, vet att den jättelike lipoveanen med sitt klara öga och sitt välkammade skägg gör mycket tydlig skillnad mellan folk och folk. Han vet att priset och förtäringens kvalitet är densamma för alla, men att värdens goddag sannerligen inte är det. Och att få ta emot ett sådant ”goddag” är det han i sin råhet längtar allra mest efter, tack vare det ädla frö han bär inom sig utan att veta om det.

Denne grovarbetare fruktar Procop lika mycket som han älskar honom och han tigger om ett uns av hans aktning, ty han har sett den stolte lipoveanen lämna sin disk – där han står rak som en domare bredvid sin sittande fru – för att med värdiga steg gå och skaka hand med någon gäst som nyss har kommit in, föra honom till en bra plats, själv torka av bordet, av ren artighet – för borden är rena – samtala med honom en liten stund och sedan med sin ägarstämma beställa det som han vet att gästen brukar ta:

”En halv till herr X!”

Med detta vill han säga, både till uppassaren vid buffén och till alla andra, att aktningen, den är huvudsaken, sedan kommer bagateller som att servicen ska vara fullgod, att sockret och citronskivan ska vara utan anmärkning.

Men det betyder framför allt att den kund som på detta vis åtnjuter gospodin Procops aktning inte gör de saker han själv gör, han, denna buffel med sin tusenåriga råhet: han snor inte den tidning man har gett honom att läsa, han spottar inte på golvet, häver inte ur sig grovheter till damerna i lokalen, dunkar inte i bordet som en fåne för att tillkalla kyparens uppmärksamhet, han pissar inte på gatan, han försöker inte stjäla sifcin eller ta de bani som en gäst just lämnat efter sig på bordet bredvid innan han gick ut, eller försvinner utan att betala under förevändning av ett ”nödvändigt ärende” som tillåter honom att gå ut på gården.

Han själv, människan utan blygsel, han gör allt detta. Han kan inte låta bli att göra det eftersom det är en del av hans natur – liksom det skamlösa utnyttjandet och det kollektiva brottet är en del av naturen hos denna andra människa utan blygsel som befinner sig på toppen av den sociala stegen och behärskar den med all sin grymhet. Men trots att han brutalt hålls kvar i okunskap, att han sorgligt nog är utlämnad åt sina instinkter och aldrig får hjälp att resa sig, så hjälper han sig själv. Nej, han hjälper inte sig själv, han lyder. Han reagerar på de vibrationer som surdegen som jäser i hans själ ger upphov till. Och när han ser att gospodin Procop ärar den oklanderliga, propra och hänsynsfulla människan, så öppnar den stackars uslingen sina ögon; han beundrar fromt, ler, blinkar, spottar av vällust och sjunker tillbaka i sitt hörn: dessa hedersbetygelser är inte ämnade för honom, men han njuter ändå, för han är dagens grova förfader till morgondagens klanderfria, propra och hänsynsfulla mänsklighet. Han vet det inte. Och Procop, som är en pionjär för det andliga framåtskridandet, vet heller inte att det är detta han är. Inte heller han gör annat än att underkasta sig, men under föregångarens lag.

På sommaren står han på sina stadiga ben mitt bland de dussintals borden som är utspridda på trottoaren, med naturligt höjt huvud och föraktfull blick, och betraktar spektaklet som utspelar sig på de närbelägna ceainicarnas uteserveringar, där gästerna svär, klappar sig på baken, fjärtar högt, tar sig i skrevet, ofredar kvinnorna – allt medan ägarna roat ser på. Vid sådana tillfällen inser inte gospodin Procop vilket inflytande han utövar på sin lilla värld bara genom att vända bort huvudet, efter att ha behärskat en stark lust att spotta av avsky, och med ett värdigt uttryck säga till en gäst som han högaktar:

”Ibland tror jag nästan att Gud har satt människan på jorden bara för att visa djuren hur mycket bättre och finare de är än vi!”

Procop gör bara detta, säger bara detta. Genast känner sig den simple arbetaren lycklig över att befinna sig på den rättfärdige lipoveanens terrass i stället för att vara bland dem som han föraktar så kungligt och inte släpper innanför dörren. Och om söndagarna, när Procop beger sig till gudstjänsten i den ryska kyrkan klädd i sin svarta långrock, jättelik som han själv, omgärdad av sin trinda fru och deras sex barn, pussiga i ansiktet och iklädda brokiga kläder i karmosinrött, citrongult och ultramarin – då reser sig den övertygade ateisten Samoilă Petrov när den ärbara familjen går förbi; han bugar sig fromt och känner en oemotståndlig lust att följa i gospodin Procops fotspår, att följa honom dit han inte har varit sedan han var barn.

Detta är vad dragningskraften hos Procops ceainic består av: den är inte byggd av hårt socker utan av en vacker mänsklig tro. Man vet det inte. Man underkastar sig denna tro. Och den hackar outtröttligt på vår vanäras klippa, den främjar grodden hos den nya värld som närmar sig längs krokiga vägar från sina avlägsna himmelsdjup. Den har inget behov av att predika för att fullgöra sin uppgift: den tvingar några att bli föredömen och andra att ta efter de förra. Och dess metoder är lika enkla som dagsljuset: gospodin Procop anordnar inga välmenande konferenser eller kommer med bittra förebråelser; till att börja med lever han ett värdigt liv och sedan visar han sin aktning för dem som respekterar hans etablissemang – och han gör det på enklast möjliga sätt: genom att hälsa på dem med större värme och ta större artig hänsyn till dem.

På detta vis kom gospodin Procop dem till mötes när han såg Samoilăs vördnadsbjudande huvud avteckna sig i dörren – denne lät artigt Michail och Adrian gå in före honom – och sade till Petrov:

– Det har inte gått en minut sedan jag frågade kyparen som brukar servera er om ni redan hade druckit ert kvällste.

Och då han sett närmare på dem:

– Men ni är ju blöta in på bara skinnet!

– Därför tänkte jag fråga er, sade målaren, om vi kunde få slå oss ner i det lilla rummet nära tekokarna i en timmes tid: då hinner kläderna torka medan vi dricker vårt te.

Sedan tillade han på ryska:

– Jag rekommenderar er gospodin Michail. Om han kommer hit ensam eller i sällskap med Adrian, som ni redan känner, så ber jag er att behandla honom på samma sätt som ni behandlar mig.

Procop bugade sig på ryskt vis och skakade Michails hand utan att ta notis om hans eländiga yttre. Sedan visade han dem till det efterfrågade rummet och ropade med sin allvarsamma stämma:

– En portion Poppoff ”med tre” (glas) till herr Samoilă!

Och alla tittade upp.

---

---

[1] Gospodin Herr (ryska). Under tsartiden var tilltalet förnämt och användes mest till adelsmän och höga tjänstemän. Den rumänska motsvarigheten är gospodar. Används ofta i betydelsen “god husbonde” eller “bra chef”.

[2] Ceainic Tekanna. Används här i betydelsen tehus.

[3] Get-beget Tvättäkta, genuin. Sammansättningen i texten kan översättas med “ärkenationalister”.

[4] Lipoveaner Gammaltroende ryssar som förföljdes och därför emigrerade till södra Ukraina och östra Rumänien. De gammal­troende vägrar att erkänna de förändringar i den ortodoxa gudstjänstordningen som infördes av patriarken Nikon 1652.

[5] Pravoslavnik Rysk-ortodox, ryss (ryska).

[6] Tristan Bernard (1866–1947). Fransk författare och humorist.

Phoolan Devis självbiografi är för mig en klenod. Jag minns fortfarande när jag köpte den i bokhandeln vid järnvägsstationen i Lund år 1996 då den nyss kommit ut i svensk översättning.

På svenska heter biografin Jag, Phoolan Devi – Min egen berättelse. Den ger uttryck för en elementär livsinstinkt, en bultande kraft som omöjligt kan acceptera ondsinta handlingar och resignera inför missförhållanden. Hennes skildring speglar människan och världen på ett så naket sätt att man för ett ögonblick kan undra vad floden av andra böcker egentligen tillför.

Naturligtvis återger berättelsen just Phoolans värld, sedd genom hennes eget temperament och öde. Det finns andra temperament och öden att ta del av. Men liksom hos många andra människor med drabbande erfarenheter förefaller allt nonsens, alla spetsfundigheter och poser ha bränts bort. Kvar blir en enkel klarhet som gör berättelsen universell.

Det enkla och direkta står i kontrast till de romantiserade bilder som målats upp av Phoolan Devi som legendarisk banditledare, de roller hon tilldelats och de omdömen av alla sorter som fällts över henne.

Hon föddes år 1963 i den lilla byn Gorha Ka Purwa vid floden Yamunas strand i den indiska delstaten Uttar Pradesh. Hon tillhörde den lågt stående kasten Mallah och hennes familj var mycket fattig eftersom hennes kusin Mayadin efter ett arvskifte vägrade dela med sig av den jord som tillhörde släkten.

Redan som barn ansågs Phoolan vara uppstudsig och besvärlig. Hon vägrade att böja sig för orättvisor och förödmjukelser i vardagen. När Phoolan som 11-åring giftes bort med en medelålders änkling på annan ort såg Mayadin till att hon omedelbart flyttade hem till denne man, som ett sätt att bli av med henne, i strid med sedvänjan att låta gifta flickor bo kvar i föräldrahemmet tills de började bli vuxna. Mannen förgrep sig på henne och misshandlade henne.

När Phoolan till slut kunde återvända hem var hon en paria eftersom hon övergivits av sin man. Ingen annan man ville gifta sig med henne, medan desto fler ville ta sig friheter med henne. Phoolan accepterade inte sin roll och situationen eskalerade tills ledande män i byn lejde ett banditgäng för att kidnappa henne och en gång för alla bli henne kvitt. Det var så hon blev bandit.

Phoolan Devis självbiografi går att få tag på i antikvariat och går att köpa ny på engelska. Här ger jag några smakprov och sätter dem i sitt sammanhang. Det är en sorglig och brutal berättelse, men också ömsint och vardaglig, berättad med en röst man gärna lyssnar till.

När Phoolan Devi och hennes banditgäng kapitulerade år 1983 efter en utdragen förhandling med myndigheterna var hon knappt tjugo år gammal. Hon blev villkorligt frigiven år 1994 och överöstes då av uppmärksamhet. Många artiklar skrevs om henne, även i västerlandet. En spekulativ film om Phoolan Devis liv, The Bandit Queen, hade premiär samma år. Phoolan Devi godtog aldrig filmen. Hon sade att den hade fått många saker om bakhuvudet och helt enkelt inte handlade om henne.

Phoolan Devi gavs chansen att berätta sin egen historia då ett franskt förlag sökte upp henne och erbjöd henne att författa sin självbiografi. Phoolan Devi kunde varken läsa eller skriva och visste knappt vad en bok var för någonting. Hennes enda referensram var den heliga hinduiska skriften Ramayana, som brukade bäras fram under andakt till en samlingsplats under ett stort träd i hennes hemby och högläsas för alla bybor.

Phoolan tackade ändå med glädje ja till att författa sin självbiografi, med orden att det skulle innebära en skillnad lika stor som ”mellan jorden och himlen” att själv berätta om sitt liv jämfört med att höra andra göra det. Hon dikterade biografin på kassettband. Inspelningen skrevs ut till ett manuskript på 2 000 sidor, som två författare sedan skar ned och formade till en bok. Denna lästes upp för Phoolan, som fick godkänna och signera varje sida med sitt namn, som var det enda ord hon kunde skriva.

Självbiografin inleds med en vardagsnära skildring av uppväxten i den lilla byn, med en kolerisk men i grunden kärleksfull mor, en vek och ömsint far, samt flera syskon.

När jag var liten älskade jag doften av våt jord och lera. Jag tog händerna fulla av tjock, röd lera och stoppade den i munnen. Mor grälade på mig och till slut blev hon tvungen att binda ihop mina händer för att jag skulle sluta äta jord. Den röda jorden gav näring åt grödan och leran täckte våra väggar. Den luktade oändligt gott. Men den gick inte att äta.

Phoolans temperament verkar ha följt henne från späd ålder.

Jag försökte vara undergiven, som min far sade åt mig, men jag kunde inte. Det fanns för mycket vrede inom mig.

När Phoolan sluppit ur klorna på Putti Lal, den man hon blev bortgift med som elvaåring, började livet i byn att bli outhärdligt. Män ur thakur-kasten, som var hennes plågoandar livet igenom, fattade posto utanför familjens dörr, skrek glåpord och kom med skamliga förslag. Phoolans mor fick skicka i väg henne till hennes mormor i en annan by.

Mormor var jag innerligt fäst vid och hennes kärlek och vänlighet hjälpte mig att börja leka igen med mina små kusiner och förvisa mina hemska minnen till en plats djupt nere i medvetandet. Min mörkrädsla släppte, men fortfarande drömde jag mardrömmar då och då; jag drömde att jag blev levande begravd eller låg på botten av en brunn och ropade på hjälp. Då kom mormor och väckte mig och när jag såg hennes bräckliga lilla gestalt bredvid mig blev allting bra igen.

Det sexuella våldet löpte som en svart tråd genom Phoolans liv. När hon var sexton år gammal blev hon oskyldigt anklagad av sin kusin Mayadin att ha begått en stöld i hans hem. På polisstationen i den närbelägna staden Kalpi blev hon misshandlad och gruppvåldtagen. Det var varken första eller sista gången.

Hur många de var kunde jag inte säga. De såg inte mitt ansikte och jag inte deras. Mina ögon var hårt slutna som på en stenstaty. Jag var av sten.

Efter övergreppen fördes Phoolan ut till sin far:

[S]å fort de hade gått ville han veta vad de hade gjort med mig.

’Ingenting’, sade jag. ’Ingenting. De frågade bara en massa och så slog de mig igen.’

’Det var mer än så, Phoolan. Det syns på dig.’

’Nej. De gjorde ingenting’

De hade varnat mig och sagt att om jag skrek eller ropade på hjälp skulle de köra upp chilipeppar i mig så att jag verkligen fick någonting att skrika för. Och sedan hade de skrattat.

’Ingenting alls’, sade jag gång på gång. ’De gjorde ingenting alls.’

Han måste ha trott att jag var förryckt. Jag kunde inte gråta. Jag kände ingenting alls. Min kropp existerade inte längre. Den var inte längre en del av mig, den betydde ingenting, den var inte längre min… Jag vet inte hur kroppen lyckades hålla sig på benen. Den rörde sig utan mig, vandrade runt cellen, satte sig, reste sig igen och fortsatte vandringen runt, runt…

’Lugna dig, Phoolan. Vad är det? Vad gjorde de med dig? Berätta nu…’

’Ingenting.’

Men jag kunde inte vara stilla. Jag dunkade pannan i väggen, först på ena sidan av cellen och sedan på den andra och sedan återigen, för nu började jag minnas vad de hade gjort, nu återvände minnena, det ena efter det andra: smärtan, polisernas grymtningar och förolämpningar. Jag ville se dem stekas levande. Jag ville höra dem tigga om nåd.

När hon kördes från polisstationen till domstonen på flaket till en lastbil började hon reflektera:

Där satt jag nu, omgiven av polismän. Fortfarande var jag bara barnet, inte mer än sexton år gammal, och jag var bara en fattig, okunnig flicka av lågkast som arbetade på åkern. Varför allt detta hat? Varför allt detta våld? Medan vi åkte längs vägen och jag såg skymningen komma började jag undra om det var själva styrkan inom mig de alla ville knäcka, just den styrka som gav mig viljan att hämnas och framför allt viljan att till varje pris överleva.

Till slut blev Phoolan frikänd och fick komma hem, eftersom hennes advokat lyckades skaffa fram bevis på att hon varit på sjukhuset med sin storasyster då brottet skulle ha begåtts.

Min oxe hade inte blivit utfodrad på hela tiden jag var borta och såg mycket trött och vemodig ut. Honom hade jag skött om ända sedan han var kalv och nu när han såg mig fylldes hans ögon av tårar som rann ned över mulen. Sedan slickade han min hand. Det var som om han förstod vad jag hade genomlidit. Och han hade också haft det svårt, för ingen hade tagit hand om honom och nu var han så svag att jag lutade kinden mot den grova hårfällen på hans nacke och grät jag också.

Sedan hämtade jag vatten åt honom och gick för att skära lite gräs. Jag hade inte mod nog att visa mig i byn. De som hade sett mig komma hem hade inte kunnat låta bli att lägga näsan i blöt.

’Så hon har förändrats!’ sade en av dem.

’Gud allena vet vad de har gjort med henne… Berätta Phoolan! Hur var det i fängelset?’ frågade en annan. Och en tredje sade med ett hånflin: ’Tycker du om karlar nu då, Phoolan? Hur många har du legat med?’

I deras ögon var jag en fallen kvinna. Ryktet om misshandeln, fängelsevistelsen och allt jag hade fått genomgå hade spritt sig. Mina väninnor undvek mig. De ville inte tala med mig. Men alla skvallrade om mig.

Min oxe frågade ingenting och satte sig inte till doms över mig. Han hade trofast väntat på mig och när jag kom tillbaka grät han över mig.

Hemma i byn blev Phoolan jagad av män i alla åldrar. Hon vågade inte vara hemma på natten och sov ibland uppe i ett träd. Hela familjen trakasserades. De fick inte hämta vatten i brunnen och fadern gavs inget arbete. När han väl gavs något uppdrag fick han ofta ingen lön.

En dag blev jag alldeles rasande på det. Far och jag var dödströtta efter att ha tröskat hirs åt en man som vägrade att betala oss efter arbetets slut. Han sade att Mayadin hade sagt åt honom att hålla inne vår dagslön. Jag ryckte åt mig min skära och började gallskrika åt honom.

Din förbannade hund, det är klart att du ska betala oss! Hur vågar du låta Mayadin bestämma över våra pengar? Det är vi som har arbetat, inte Mayadin. Nu betalar du, annars skär jag dig i bitar!

Mannen betalade.

Vi bar hem hirsen och gick ned till floden för att skölja den. Jag var fortfarande rasande men också full av triumf, och bestämde mig för att passa på att bada. Mor sade åt mig att vara försiktig eftersom strömmen var stark. Jag sade att nu var jag inte rädd för någonting längre, och så tog jag av mig sarin och hoppade i vattnet. Mor måste ha trott att jag tänkte dränka mig. Men jag var bara lycklig, svindlande lycklig. Jag hade förstått att eftersom de andra också levde i skräck behövde jag ju bara skrämma dem jag med! Eftersom de använde våld skulle jag ta till samma medel.

Att Phoolan passerat en gräns och började slå tillbaka med all kraft hon hade kan ha bidragit till att sarpanchen, ordföranden i byrådet, till slut lejde ett banditgäng för att föra bort henne.

Gänget som kidnappade Phoolan hade två ledare, Baboo och Vikram. Baboo ville gång på gång våldföra sig på henne, medan Vikram försvarade henne och behandlade henne respektfullt.

Phoolans närvaro ställde en rivalitet mellan de två ledarna på sin spets. Konflikten slutade med att Vikram använde Phoolan som verktyg för att ta kål på Baboo. Vikram gav till synes med sig och beordrade Phoolan att gå och lägga sig hos Baboo, varpå Vikram helt sonika sköt ihjäl honom i försvarslöst tillstånd när han trodde att han nått sitt mål.

Ett förtroligt förhållande uppstod mellan Phoolan och Vikram och de arrangerade banditbröllop i djungeln.

Det var både ljuvt och plågsamt att utan skam och utan rädsla kunna tala med den här mannen som jag knappast kände, som min familj inte kände och som hade rövat bort mig från dem. Han var respekterad av så många människor och han var så ståtlig att jag knappast vågade tro att han tillhörde samma kast som jag. Eller att jag nu tillhörde honom.

Han kysste mig. Det var första gången en man kysste mig. Det var också första gången en man frågade om jag var rädd, och om jag var lycklig.

Jag vet inte om detta ögonblick av frid och trygghet var detsamma som kärlek. Men många år senare när jag tänkte på den dagen frågade jag mig varför denne man, om han nu verkligen älskade mig, inte helt enkelt lät mig gå? Då hade jag inte behövt bli bandit. Då skulle jag ha haft en egen familj, barn, kreatur och en egen härd.

Eller också skulle jag ha dött, och då skulle allt det där inte ha spelat någon roll.

Livet som bandit var hårt för en tonåring. De var hela tiden i rörelse för att undgå polisen, med nattliga ilmarscher följda av några timmars sömn var det föll sig i skogen. Vid ett tillfälle slogs Phoolan av hur oberörda männen i gänget var av allt detta, hur de skrattade och spelade kort efter dagar utan mat och vatten. Men livet ute i naturen hade också poetiska och vackra sidor.

Vikram hade gett mig en kam att reda ut håret med och när han märkte att jag inte vågade bada tillsammans med honom eftersom jag var rädd att han skulle komma mig för nära i vattnet gick han ett stycke bort. När han kom tillbaka satt jag på stranden och kämpade med tovorna i mitt hår. Det hade redan börjat torka och lockade sig i värmen.

’Så vackert hår du har’, sade han.

Nu började solen sjunka. Den kolossala, orangefärgade bollen var på väg ned i sjön och det gjorde mig så vemodig.

’Vad tänker du på?’

’Solen kommer ju att dö i vattnet.’

’Varför tror du det?’

’Det finns ju inget mera land, detta är världens ände, så nu kommer solen att drunkna.’

Det var första gången jag såg solen gå ned över ett vatten så stort att man inte såg motsatta stranden. Men männen begrep inte att min värld hade klara gränser, att den slutade där jag inte kunde se den längre. Båda skrattade och Bare Lal sade: ’Tror du att detta är världens ände? Vad har vi under fötterna då? En värld som växer uppåt?’

Jag försökte förtvivlat fatta vad de menade. Slättlandet och floden var allt jag kände till. Ända sedan jag var liten hade jag sett solen dö på andra sidan av Yamuna och en ny sol födas nästa morgon. Jag önskade att jag hade hållit tyst.

Phoolans elddop som bandit kom när hennes nyfunna vänner uppmanade henne att ta hämnd på sin förste make Putti Lal.

Männen hade bundit hans händer på ryggen precis som han en gång i tiden gjort med mig. Och nu mindes den lilla horan allt han hade gjort med henne, hur han hade försökt skära henne med sin kniv, hur han hade våldfört sig på henne och tryckt in sitt rovdjur i hennes hand och hennes mun. Hur han hade slagit henne när hon skrek av skräck och hur han hade lagt sin tunga kropp över hennes när hon försökte fly…

För första gången i mitt liv slog jag någon precis lika obarmhärtigt som jag själv hade blivit slagen. Nu hade jag makten. Alla karlarna hejade på mig. Jag slog hårdare och hårdare, halvgalen av min lust att hämnas. Neemgrenen bet inte lika hårt som en järnskodd lahti men den slet sönder hans kläder och rev upp långa röda strimmor på hans hud. Jag slog och slog på odjuret som hade gjort mig så mycket ont. Jag piskade det tills det dog.

’Tänker du göra om det där fler gånger?’, skrek jag åt honom.

Jag krossade hans rovdjur. Jag stack honom i skrevet med grenen på samma sätt som han tänkt skära mig med kniven och sedan stampade jag på hans rovdjur och krossade det!

Phoolan ville ta hämnd även på sin kusin Mayadin, som hon ansåg låg bakom nästan allt ont som hänt henne. Men Vikram sade att hon inte kunde bära hand på sin släkting. I stället sökte de upp en viss Mansukh, som var den som angett Phoolan för den påhittade stölden och gett polisen i Kalpi fria händer med henne. Det blev Phoolans första mord, och efter det fanns ingen väg tillbaka till ett normalt liv.

Karlarna släpade honom med sig och band honom. Vikram gav mig sitt gevär.

’Så där ja’, sade han. ’Skjut honom.’

Plötsligt kände jag mig mycket rädd. Mansukh låg på knä och bad för sitt liv. Och jag som bara längtade efter att plåga dem, se dem darra av skräck…

’Jag kan inte.’

’Jo, det kan du. Du måste. Om inte du skjuter honom kan inte jag göra det. Tänk på vad han har gjort mot dig. Det var du som var hans offer, inte jag.’

Jag blundade och sköt.

Tre av männen sköt samtidigt som jag. När jag öppnade ögonen låg Mansukh på vägen, död. Blodet rann över hans fina vita kurta.

Jag hade fått hjälp att besegra min skräck för att skjuta en levande varelse. Jag hade tagit hämnd på ett effektivare sätt än med ord, skrik och tårar. Jag hade ett rättvisans redskap i min hand och det enda jag behövde göra var att stå stadigt på benen, blunda och trycka på avtryckaren. Sedan var demonen borta för alltid. Aldrig mera skulle han tillfoga någon samma skada som jag hade lidit. Så enkelt var det. Och så ohyggligt.

Efter detta dåd blir de bybor som behandlat Phoolan illa livrädda att de ska gå samma öde till mötes. En delegation sänds ut till henne, ledd av sarpanchen, byrådets ordförande.

’Förlåt mig’, gnällde han ömkligt. ’Släpp mig fri, o gudinna! Du är en gudinna! Du är Durga!’

’Och vad är du själv? Du är ett svin! När jag bodde i din by som en vanlig människa sade du att jag var en dålig människa. Och nu säger du att jag är en gudinna!’

[…] Några av männen från byn kom fram och hängde blommor på våra karlar och en av dem kom med en bricka med sötsaker och en tjock sedelbunt.

’Jag vill inte ha era gåvor! Jag vill inte ha era pengar! Jag kommer att bränna upp dem mitt framför näsan på er!’

Men då började hela skaran att jubla och ropa: ’Länge leve Phoolan Devi!’

Jag hade skonat deras eländige lögnhals till sarpanch och nu lovprisade de mig! Jag tog sedelbunten från brickan. Det måste ha varit tjugotusen rupier. Och sedan satte jag eld på den. Det hela äcklade mig. Men samtidigt var jag oerhört uppspelt. Det var en härlig känsla att se dem så här, ha dem i mitt våld. De bönföll mig att komma till deras hus, dela deras måltid, ge dem min välsignelse och mitt beskydd.

[…] Nu hade jag bevisat det jag alltid hade misstänkt, att folket i byn var fega, ryggradslösa stackare. Bakom mig grät de av lättnad över att Durga hade skonat deras by. Durga och hennes gevär – det var makten som skrämde dem, makten de respekterade, vad den makten än bestod av. Nu visste jag det.

Nya tragedier väntade runt hörnet då en bandit vid namn Shri Ram, som varit Vikrams mentor, släpptes ur fängelset och anslöt sig till Vikrams och Phoolans gäng. Shri Ram tillhörde thakur-kasten, liksom så många andra av de män som gjorde Phoolan ont. Kastmotsättningarna tilltog i banditgänget och Shri Ram försökte lönnmörda Vikram. Han överlevde nätt och jämnt, med Phoolans hjälp.

Banden mellan Phoolan och Vikram stärktes medan han långsamt återhämtade sig i en tillflyktsort i Nepal. De fick tid till att reflektera över sin sina liv som dacoits, som är den indiska benämningen på de stråtrövare som funnits i Indien i århundraden. Vikram hade blivit dacoit sedan han som femtonåring försökt hjälpa sin kusin Madhav, som dragits in i en härva av kidnappningar som en följd av kastmotsättningar.

’Om alla hade samma rättigheter, Phoolan, skulle Madhav och jag aldrig blivit dacoits’

Jag kände att detta var den man jag ville stanna hos hela livet och jag visste inte vad jag skulle ha tagit mig till om han också hade dött. Han var fortfarande svag men verkade ändå lite piggare än förut.

[…] Med huvudet i mitt knä sade han sakta:

’Du kan hela mig, Phoolan. Du har så mjuka, varma händer.’

Leende började jag massera hans rygg med varsamma rörelser.

’Det var skönt, Phoolan… Jag älskar dina händer. De får smärtan att försvinna. Det är sant att du är en gudinna. Det är tack vare dig som jag fortfarande lever. Du får inte gå ifrån mig…’ Han sade många saker som han aldrig sagt förut, och han bad mig också förlåta honom. ’Jag har förstört ditt liv.’

Men jag svarade att tvärtom hade han ju räddat mig.

Shri Ram lyckades övertyga Vikram om att det inte var han som försökt mörda honom, och de två banditgängen återförenades. Phoolan å sin sida väntade bara på när nästa mordförsök skulle ske. För att förekomma detta ville Phoolan själv skjuta ihjäl Shri Ram, men Vikram hindrade henne. I stället sköts Vikram ihjäl i sömnen med Phoolan vid sin sida.

För Phoolan själv blev detta inledningen till hennes värsta mardröm. Shri Ram och hans män förgrep sig på Phoolan och släpade runt henne naken från by till by och lät alla som ville göra samma sak. Till slut lyckades hon fly tack vare att en brahmin i en by lurade Shri Ram. Han sade att han ville ha Phoolan för sig själv i sitt hus, men lät henne smita bakvägen ut på ett majsfält, med hjälp av två ynglingar i brahminens tjänst.

Denna ädelmodiga handling blev brahminens död. Shri Ram och hans män hällde bensin över honom och tände på och brände sedan ned hela byn.

De tre flyende kravlade upp i ett klippområde omgivet av öppna fält. Där höll de sig gömda i ett par dagar utan mat eller vatten. Då inträffade något säreget.

Jag hävde mig upp från marken och i detsamma prasslade det i buskarna vid mina fötter. En stor orm med svarta och gula fjäll ringlade fram och höjde huvudet mot mig.

Jag stelnade till. Sedan, så långsamt jag kunde, makade jag mig upp på huk, redo att slå till. Ormen betraktade mig och de gyllene ögonen i det svarta ansiktet hade ett uttryck som om han när som helst tänkte tala till mig. Jag tittade tillbaka och plötsligt kunde jag inte behärska mig längre utan brast i gråt som en skrämd barnunge.

Stora tårar rann över mina kinder.

’Vem är du? Tänker du hugga mig? Har Gud skickat hit dig för att hugga mig?’

Ormen lyssnade utan att röra sig. De två ynglingarna drog sig förskrämt undan.

’Han tänker hugga! Slå ihjäl honom!’

’Vem är du? Om Gud sänt dig för att döda mig så gör det. Om han har sänt dig för att skydda mig, så hjälp mig…’

Ormen sträckte på halsen och rörde sitt vackra huvud från sida till sida. Ända sedan jag var liten hade jag haft många ormar omkring mig fast jag aldrig brukat tala med dem på det här viset. Den här arten kände jag inte igen och visste inte om den var farlig eller ej, men han var ju stor och kraftig så förmodligen var det en giftorm. Men det verkade faktiskt som om han hade kommit bara för att tala med mig.

Så jag började tala. Jag berättade alltsammans för honom, vad jag hade fått lida i Shri Rams händer och vilken mardröm som nu gick mot sitt slut. Och ormen rörde huvudet från sida till sida och betraktade mig medan jag talade.

De två ynglingarna stod som förlamade.

’Kanske det är någon du känner’, viskade Kali. ’Någon från ert gäng. Han lyssnar ju till vartenda ord du säger.’

Ormen höjde på huvudet och väste. Han släppte mig inte med blicken. Han hade hört allt jag sade, det var jag säker på. Nyss hade jag varit alldeles torr i halsen men nu var törsten försvunnen.

Och plötsligt vände ormen om och ringlade upp på en klippa. Där såg han ut i fjärran och sedan vände han sig till mig igen. Två gånger till gjorde han samma åtbörd, vände huvudet åt ett visst, bestämt håll och sedan mot mig.

’Ska jag åt det hållet?’ frågade jag.

Han rörde huvudet hit och dit och väste igen. Och sedan såg han för fjärde gången åt samma håll. Nu förstod Kali det också.

’Han vill att du ska följa honom, Phoolan! Han visar dig vägen!’

Full av lättnad och vördnad förde jag samman händerna och bugade mig för ormen.

’Vem du än är’, sade jag, ’så överge mig inte. Vaka över mig och ge mig styrka att överleva.’

Med majestätisk hållning ringlade ormen runt klippan och vi följde efter honom, bort från byn och vidare genom buskskogen i eftermiddagshettan. Efter ungefär en kvart fick jag syn på ett litet källsprång bland klipporna. Vi var räddade!

Jag har läst liknande vittnesmål från andra människor i hopplösa situationer, som i krig, där de passerar en fysisk och mental gräns, varpå de får en ny relation till omvärlden, som börjar ge vägledning.

Ibland när jag funderat ut en plan kändes det som om en liten flicka kom till mig och viskade: ’Inte den vägen, Phoolan, där finns det poliser…’ Den lilla flickan var gudinnan Durga och hon beskyddade mig. Det var jag säker på. Och männen också. Min övertygelse gav dem mod.

Phoolan Devi blev besatt av att hämnas på Shri Ram. Vid ett tillfälle genomförde hon och och två andra banditgäng en stor räd mot byn Behmai där Shri Ram gömde sig. Han undkom, men 22 män som tillhörde samma thakur-kast dödades. Denna händelse blev känd i hela Indien och kom att kallas massakern i Behmai. Enligt Phoolans egen version av händelseförloppet var hon inte direkt ansvarig för morden, men hon fick ett högt pris på sitt huvud och situationen började bli ohållbar.

Det var inte bara hämnd som drev Phoolan Devi. Präglad av sin fattiga uppväxt stal och straffade hon de rika och delade ut deras pengar och värdesaker till de fattiga, främst till kvinnorna, som en modern Robin Hood. Att banditgängen i Indien över huvud taget kunde verka berodde på att de fick hjälp av fattiga bybor, som gav dem mat, beskydd och underrättelser. Men Phoolan sticker inte under stol med att flertalet av de banditer hon mötte helt enkelt var kriminella som var ute efter pengar.

Kapitulationen skapade stor vånda hos Phoolan. Hon skulle överlämna sitt vapen till delstatsguvernören i Madhya Pradesh i en väl förberedd ceremoni. Tusentals personer samlades för att bevittna det hela.

Jag gick in i ett tvättrum och bytte om. Uniformen jag hade burit, skjortan och stövlarna som luktade djungel och svett och frihet, föll i en liten hög på cementgolvet. Jag kammade håret, drog åt den röda duken om pannan och tvättade mig i ansiktet. Vattnet var iskallt. Mina händer skälvde.

Fängelset var ett annat slags djungel. Vid ett tillfälle kom hennes familj på besök.

När jag var barn hade far vägrat att inse min egenart. Jag var inte som andra små flickor. En flicka skulle vara tyst och stillsam och inte så egensinnig som jag. Små flickor fick inte fnittra offentligt eller vandra omkring på egen hand eller ge svar på tal när de fick ett skamligt förslag. Jag hade gjort revolt. Det kunde far inte bära. Han hade alltid dragit sig för öppna konfrontationer, han hade aldrig kunnat försvara sig. Han var en from och enkel man som var villig att dö som han hade levat. Hans undergivenhet skrämde mig. Inte ens när jag hade Mayadin framför min gevärsmynning hade far begärt mer än en usel jordlapp.

När jag var femton år och hade blivit halvt ihjälslagen av polisen i Kalpi hade han ändå bugat sig för Mayadin. Det var då det hade gått upp för mig att jag faktiskt inte hade någon som kunde skydda mig.

Och nu när jag satt i fängelset i Gwalior och visades upp som en ovanligt otäck råtta svor och förbannade jag honom. Men han strök mig över huvudet på samma sätt som han hade gjort när jag var liten.

[…] jag var mycket hätsk mot far och kunde inte låta bli att visa det. Efteråt ångrade jag mig bittert. Det var nämligen sista gången jag såg honom. Han dog innan jag kunde be honom om förlåtelse för min hätskhet.

Det kom många giftermålsanbud till fängelset, från när och fjärran. Det ryktades också att hon var gift med sin högra hand i banditgänget, Man Singh, vilket hon ihärdigt förnekade.

I minna ögon var männen demoner. Det skulle de alltid förbli. När någon journalist frågade mig vad Shri Ram egentligen hade gjort med mig svarade jag inte utan skickade bara i väg dem. Ingen utom jag visste vad jag hade genomlidit. Ingen utom jag visste hur det kändes att vara levande men ändå död. Vid en ålder när andra unga kvinnor tålmodigt väntar på sina män och gräddar chapatis vid den husliga härden var jag förvandlad till en sten i djungeln, en sten utan känslor och utan ånger. Jag var inte kvinna längre. Och en sten kunde inte gifta sig med en man när det var männen som hade gjort henne till sten.

Trots dessa ord gifte sig Phoolan Devi när hon kom ut ur fängelset och inledde ett nytt nytt liv i Delhi.

Slutorden i självbiografin är värda att återges i sin helhet.

I februari 1994, elva år efter min kapitulation öppnades portarna till Tiharfängelset i Delhi för mig och jag var fri. Villkorligt frigiven, med husarrest och polisbevakning, för högsta domstolen hade ännu inte fällt någon slutgiltig dom.

Jag var inte längre samma människa.

Borta var det okunniga flickebarnet som trodde att världen slutade där åkrarna slutade och att solen drunknade i floden varje kväll. Borta var vilddjuret som med Durgas hela intensitet kämpat för att överleva i djungeln. Och borta var min hämndlystnad.

Fortfarande kunde jag varken läsa eller skriva, men jag hade lärt mig se, höra och förstå mera av världen och av andra människor.

I min hemby säger man att när demonen Kans slår ett nyfött flickebarn med blixten och dödar henne kommer hon att fara upp i skyn och bli en ny blixt.

Demonen slog mig med blixten och sedan slog jag ned på andra.

---

Många har uttalat sig om mig och fört min talan utan att jag själv fått säga något. Många människor har föraktat mig, många har vänt sig bort från mig när jag bett om hjälp. Jag har kallats plågoris och brottsling.

Och jag säger inte att jag är en god människa, men jag är heller ingen brottsling. Jag lät bara människor lida samma kval som de själva tillfogade mig.

Jag har mött banditer av alla slag. Mördare som velat ta mitt liv, journalister som velat ha min historia, fotografer som velat få mitt ansikte på bild. Alla har de ansett att de kunde tala om mig som om jag inte fanns, som om jag inte hade några rättigheter. Banditerna i djungeln torterade min kropp men de andra försökte tortera min själ.

Detta är första gången en kvinna av min kast har fått berätta sanningen om sitt liv och ge ett offentligt vittesbörd om de oförrätter vi utsätts för.

Det är min förhoppning att mitt vittnesmål ska kunna hjälpa andra människor, mina förödmjukade systrar, mina utnyttjade bröder. Jag vill visa att alla människor, oavsett ras, kast, hudfärg och kön, har ett värde.

Jag vill ha respekt. Jag vill att man ska erkänna Phoolan Devis människovärde och därigenom tillerkänna andra samma värde.

Nu börjar en ny kamp, men av ett annat slag. Jag har överlevt i byarna och i djungeln och nu ber jag att jag ska kunna överleva också i staden och kunna hjälpa dem som lider samma kval som jag en gång gjort.

I mitt nästa liv blir ödet kanske inte lika grymt mot mig.

Durga, hör min bön:

Besjung mina dåd

Berätta om min kamp

Min kamp mot de svekfulla demonerna

Förlåt mig mina fel

Och skänk mig frid.

År 1996 valdes Phoolan Devi in i Indiens parlament med målet att kämpa för fattigas och kvinnors rättigheter. Fem år senare, den 25 juli 2001, sköts hon till döds utanför sitt hem i New Delhi. Mordet verkar ha utförts som hämnd av män ur thakur-kasten. En av dessa män blev dömd för dådet år 2014.

Behovet av rättvisa är en mänsklig instinkt snarare än en teoretisk idé. Det är en primitiv kraft liksom andra basala drivkrafter, som sexualdriften. Den kan leda till något gott, men den kan också vara farlig.

Att strävan efter något gemensamt gott ligger i vår natur bevisas av att den kan poppa upp var som helst, som i en indisk by bestående av några lerhus vid en flodstrand, i ett samhälle som sedan tusentals år är präglat av kastsystemet, i en flicka som var analfabet och knappt visste vad en bok var för något då hon ombads att skriva sin självbiografi. Som ett litet, härdigt skott i näringsfattig jord.

Alla människors lika värde kan låta som en utsliten fras, men man inser dess fulla innebörd när principen trasas sönder i verkliga livet, när den sopas bort från samhälleliga regler och normer.

Med tanke på de semantiska invändningar man ibland hör så innebär uttrycket så klart inte att alla människors värde befinns vara lika då det mäts, utan tvärtom att det grundläggande människovärdet är något som inte alls kan mätas, och att människor därför inte kan rangordnas.

De som säger sig sträva efter det gemensamma goda är så klart inte alltid samma människor som verkligen har denna instinkt. Panait Istrati är annan favoritförfattare som liksom Phoolan Devi var en instinktiv upprorsmakare. Han uttryckte sig så här:

Det goda och det sköna, om man manade fram dessa två på ett möte i Nationernas Förbund skulle man inte ens lyckas röra en maskinskriverskas hjärta, men försök vid Porte de Clignancourt, där kan man med dem lyfta tio tusen själar.

Porte de Clignancourt är en plats i norra Paris som bland annat är känd för brottslighet och prostitution.

Eftersom det är nästan 30 år sedan Phoolan Devis självbiografi kom ut, i internets barndom, hittar jag inte så många recensioner på nätet. Jag fastnar för en anmälan i en brittisk tidskrift för fångar, Inside Time. Recensenten skriver:

This book will bring strength to all who read it and is a must for every female prisoner and victim of aggression as they will derive the greatest benefit from it.

In early spring 2011 I had finally decided to devote a considerable amount of time to find a philosophical perspective from which the structure of physical law could be more clearly understood. For some years, it had been clear to me that such a perspective could and should be found, and that it should be simple enough that I could find it, even though my analytical abilities are very limited. Also, from the proper philosophical vantage point, it should be possible to discern new physics.

Thinking about these matters, I entered the antiquarian book store run by my friend Patrik Andersson in Lund. The moment I entered his shop he held a book in his hands he had just received, and he said he had already thought about giving it to me. It was Philosophy of physics by Mario Bunge. The synchronicity settled the matter. I just had to make room in my mind and in my calendar to think intensely about these issues.

A wonderful opportunity soon appeared. My friend Mi Lennhag was about to go to former Soviet republics for a few weeks to study everyday corruption by means of in-depth interviews, as part of her PhD work in political science. I could come along as her driver. That task left a lot of free time to think and write, forgetting all the distractions at home. In Kaliningrad, I had an excuse to reject phone calls from Sweden, since they cost 30 SEK per minute. More importantly, I had a chance to visit the tomb of Immanuel Kant, my main philosophical inspiration.

Since the trip to Kaliningrad, Lithuania and Poland in 2011, I have spent an enormous amount of time working with this project in the borderlands between philosophy and physics. In 2015, I blurted out the very long manuscript A strict epistemic approach to physics (arXiv:1601.00680). I know that it sounds presumptuous, but the feeling I got when (I thought that) I found the proper philosophical starting point reminded me of a quote by some mathematician, which I do not quite remember and whose source I cannot find. It goes something like this: With these definitions and assumptions made, the theorems started flowing out at an almost alarming rate.

Since then, I’ve tried to refine the work, divide it into smaller pieces that may be publishable as academic papers, and make contact with people who may be interested. I have submitted articles to several journals and have applied for several grants. I have had some meaningful conversations with other physicists, but all papers have been rejected and I’ve got no funding.

Being kind to myself, one reason may be that it requires some effort to appreciate what I have done. You have to invest more time and thought than if you evaluate a paper or a research proposal within an established field addressing a standard question. The expected return of such an investment may be perceived as small, since I have no formal qualifications in this subject. My focus as a theoretical physicist was complex systems.

Another reason may be that most physicists and many philosophers of science dislike the strict epistemic perspective I adopt, where the structure of knowledge and the structure of the world reflect each other. The subjective and objective aspects of the world are seen as distinct but inseparable, neither being more fundamental than the other. Rather, the subjective and the objective can be described as emerging from each other in a self-consistent loop. Some are appalled or even scared by any model that rejects the notion of observer-independent particles or fields dancing about in space as being the fundamental ingredients of the world. These people seem to think that any alternative idea ends up in postmodernism, solipsism or vague mysticism. This is not the case.

Also, the method of my work is somewhat unconventional. It does not align with the standard approach of neither physicists nor philosophers. The line of thought can be summarized as follows:

1) Philosophical ideas

2) New formalism based on 1)

3) Assumptions based on 1)

3) Physics derived from 2) and 3)

Nevertheless, there are conventional aspects of my work. The philosophical ideas align with those of several fathers of quantum mechanics – like Niels Bohr, Werner Heisenberg, Wolfgang Pauli, Paul Dirac and Max Born. I just try to define these ideas more precisely and apply them more generally.

Of course, what I derive or argue for conforms to established physics. I’m not one of those oddballs who reject relativity or quantum mechanics in long self-published manuscripts. If you arrive at something that contradicts scientific results based on the work of thousands of scientists during decades or centuries, you are simply wrong – like all the politically charged climate science deniers.

I have got some positive feedback and constructive criticism that may be worth building upon. For example, a recent referee report for the paper A cognitive basis for physical time (arXiv:2411.01427) contains the following passage:

This paper contains some novel and interesting insight, but I do not think that in its present form is suitable for publication in an academic journal. I am aware that when a proposal is genuinely novel it is difficult to present it through usual vocabulary and conceptual apparatus, but the author should make an effort to lead the reader into the new territory step after step. In this very long paper, new ideas and concepts are defined and introduced at almost every page, and it is difficult to evaluate the overall picture. I suggest the author split the paper in at least two parts.

It should be added that other referee reports contain more negative opinions, such as the presentation in my papers being messy, incomprehensible, self-contradictory, or that the problems the work tries to solve do not exist.

Regarding the suggestion in the cited referee report that I split the paper into several parts: it touches a nerve. I mentioned that I tried to divide the first long manuscript into pieces to make the material publishable. The first paper on the subject of time that I wrote was the result of such a division. Then I divided it into two pieces once more, and then once more. If I’m going to divide it once again, it will be the fourth division.

Such a strategy of divisions raises a dilemma. To make reviewers and colleagues appreciate what I have done, it is necessary to be able to present some interesting results in each paper, in particular in the first paper ever to be published. Also, since the approach is quite novel, these results must be well motivated. That is, the papers must be self-contained. Since the research method consists of the four steps listed above, a considerable amount of material needs to be presented to reach from start to finish, from step 1 to step 4. Such a paper necessarily becomes quite long and involved.

After the rejection of the above-mentioned paper A cognitive basis for physical time, I recently posted it on the arXiv together with the companion paper Generally covariant evolution equations from a cognitive treatment of time (arXiv:2411.01427 and arXiv:2411.02885). These two papers are the result of the latest division procedure.

What will I do next? I’m going to contact some more physicists who seem to entertain similar ideas, but apart from that I’m at a loss.

What needs be done is deriving consequences from the modified evolution equations and stationary state equations I have arrived at. However, this requires quite an effort, and I was hoping that I would have some published papers and some minimum of funding as a steppingstone before I would embark on that journey. Also, with such a foundation in place, I was hoping that some other physicists with more mathematical knowledge and better analytical skills than mine would be willing to contribute to such work.

If anyone is interested, I present my work somewhat more in detail on my personal website.

On that webpage, I offer quotes from great thinkers of the past who have inspired me. The oldest one is from Democritus, according to a later fragment from Galen, in a dialogue between the intellect and the senses:

Intellect: Ostensibly there is colour, ostensibly sweetness, ostensibly bitterness, actually only atoms and the void.
Senses: Poor intellect, do you hope to defeat us while from us you borrow your evidence? Your victory is your defeat.

The only way to avoid debating for another 2 500 years whether the proper philosophical perspective is the scientific realism of the intellect, the empirical idealism of the senses, or some third alternative where intellect and senses are forever interlocked in a tight dance, is to see these competing perspectives as scientific racehorses. The philosophical approach that makes it possible to account for the most of physics in the simplest and most coherent way should be declared the winner. What I am trying to do is to put my own philosophical racehorse at the starting line of that competition, and to ride it until it either stumbles and falls, or others see that it is worth betting on.

I upptakten till finanskraschen år 2008 steg oljepriset mot skyn. Min oljepanna slukade olja för 35 000 kr per år. Bergvärme var för dyrt för mig, men jag hade nätt och jämnt råd att installera en luft-vatten värmepump. Den passade väl ihop med de stora gamla värmeelementen i huset.

Jag kände mig lokalpatriotiskt stolt när jag insåg att flera företag i närheten tillverkade så bra värmepumpar: NIBE i Markaryd och CTC i Ljungby. Dessutom IVT i Tranås, lite längre norrut. Till slut valde jag CTC. Jag sparade 20 000 kr genom att välja en utsocknes rörmokare från Lund. Det är fortfarande inte förlåtet i byn.

Min värmepump fungerar fortfarande perfekt; den enda gången jag behövt tillkalla reparatör var precis före innevarande vinters första köldknäpp. En felaktig inställning gjorde att pumpen stannade ibland. Enkelt och billigt fixat.

Jag gjorde min värmepumpsinvestering under den högkonjunktur för de svenska tillverkarna som inföll under det oljeprisrally som föregick finanskraschen år 2008. Energikrisen i samband med Rysslands invasion av Ukraina har lett till ännu större efterfrågan på värmepumpar i hela Europa – och i resten av världen.

De småländska fabrikerna går på högvarv igen, och fler fabriker byggs. Hela stadsdelar anläggs i skogen utanför Markaryd, en dryg mil norr om Vittsjö där jag bor. År 2022 gick NIBE med 5,7 miljarder kr i vinst, varav 4,3 miljarder kr kunde hänföras till försäljning av värmepumpar och tillhörande utrustning.

DN skrev nyligen om NIBE:s framgångssaga, och om att konkurrensen i värmepumpsbranschen nu hårdnar. Skälet till att Småland och Sverige ännu så länge är världsledande, och därmed kunnat slå mynt av det nymornade intresset för energieffektivisering, är att vi var föregångare tack vare statliga satsningar. Jag klipper följande stycken ur en historik publicerad av Energimyndigheten år 2009:

”I Sverige tog utvecklingen av värmepumpar fart i slutet på 1970-talet. Oljekrisen 1973–74 drev fram ett kraftigt forskningsstöd för att utveckla inhemsk energi. Bland annat stöttade staten utveckling och demonstration av olika typer av stora värmepumpar för fjärrvärmenät och tester av olika tekniker för villavärmepumpar.”

”1993 ryckte statliga Nutek åt sig initiativet på värmepumpsfronten genom att utlysa teknikupphandlingstävling för att dra ur proppen ur den nästan stillastående marknaden och samtidigt styra bort från el- och oljeuppvärmning. Det skulle visa sig vara ett lyckokast.”

”16 värmepumpstillverkare inbjöds att tävla om att ta fram ny teknik som skulle spara 30 procent energi till 30 procents lägre kostnad. Pumparna skulle vara små, lätta att installera och byta ut och inte innehålla några ämnen som kunde skada ozonskiktet i atmosfären.”

Tillverkarna förmådde klara kraven och tävlingen sparkade igång marknaden på allvar. Nu finns en värmepump av något slag i 47 procent av Sveriges småhus.

När jag själv funderade på att ersätta oljepannan med en värmepump tänkte jag inte så mycket på klimatet – impulsen kom från de dyra oljeräkningarna. Ett pojkaktigt intresse för teknik spelade också in. Värmepumpar var något man läste annonser om i villatidningar, snarare än i debattartiklar av miljövänner. Präktiga och nördiga familjefäder diskuterade problem och möjligheter i internetfora och gav varandra råd – ibland med sakkunskap, ibland utan.

Nu har värmepumparna blivit politiska, åtminstone utomlands. Så här twittrade den konservative gurun Jordan Peterson i mars 2023 när en kanadensisk minister uppmuntrade invånarna att installera värmepump:

“Don’t fall for it Canadians. It’s environment-apocalypse propaganda”

När det gäller värmepumpar verkar vi svenskar ännu så länge vara immuna mot den idiotiska kampanj som vill associera förnybar energi och energieffektivisering med ”vänster”, ”woke”, ”klimatalarmism”, ”vekhet” och ”flickaktighet”. Skälet är nog att var tidigt ute. Vi är redan betingade i stället att associera värmepumpar med prudentlig gnosjöanda.

Anledningen till att kampanjen som vill bromsa omställningen till fossilfrihet är mycket mer intensiv nu än för 15 år sedan är att fossilindustrin först nu är hotad på allvar – när investeringarna i fossilfri energi sprungit förbi investeringarna i fossil energi och den förnybara elproduktionen växer närapå exponentiellt.

Att Jordan Peterson gjort sig till språkrör för den kampanj som förtalar det förnybara och hyllar det fossila kan förklaras med att han är från Alberta, en provins i Kanada med en omfattande fossilindustri. Produktionen av icke-konventionell olja i Alberta – utvunnen ur tjärsand eller genom fracking – har ökat snabbt de senaste 15 åren. Motståndet mot energieffektivisering och förnybar energi i Alberta är därmed begriplig, även om den är kortsynt. En alltför snabb omställning kan leda till ekonomiska och sociala problem.

När vi svenskar anammar samma perspektiv som Peterson och hans gelikar kastar vi däremot allt förnuft överbord. Vi luras att zombieaktigt gå någon annans ärenden och skada vårt eget näringsliv.

I Sverige utvinns ju ingen fossil energi. Däremot har vi en världsledande industri i Småland som blomstrar tack vare ökande global efterfrågan på värmepumpar. Vi har en snabbt växande näring som bygger vindkraftverk och anlägger solcellsparker. Förutsättningarna för fortsatt expansion av denna industri är goda tack vare att vårt land är stort och glesbefolkat, och har en lång kust med bra vindförhållanden.

Vi har dessutom goda förutsättningar att producera mer hållbara biodrivmedel än idag. Detta till trots har Sunpine i Piteå tvingats dra ned produktionen av förnybar talloljediesel med 30 procent, som en följd av att reduktionsplikten sänktes drastiskt vid årsskiftet. Enligt branschföreningen Svebio fryser nu planerade investeringar i svensk produktion av biodrivmedel värda cirka 20 miljarder kr inne.

Sveriges satsning på värmepumpar inleddes som sagt på 70-talet som en reaktion på oljekrisen. Den blev startskottet till att bryta beroendet av fossil eldningsolja i industrin och för uppvärmning. Det lyckades tack vare satsningar på fossilfri el, bioenergi och energieffektivisering. Som diagrammet nedan visar var omställningen snabb och genomgripande.

Nu genomlider vi en ny energikris kopplad till fossil energi. Den har lett till periodvis skyhöga priser, liksom på 70-talet. Det grundläggande skälet till krisen är Rysslands aggressioner. Den enda försäkringen mot framtida kriser är att helt släppa taget om den fossila rodeohästen och odla vår egen trädgård, bli självförsörjande på fossilfri energi.

Därför är det så knäppt att regeringen nu väljer motsatt väg och med berått mod ökar fossilberoendet, i synnerhet i transportsektorn. Det är något nytt. Inga tidigare regeringar skulle komma på tanken att göra något liknande i nuvarande situation, oavsett färg.

Den enda förklaring jag kan se till att det görs nu är den effektiva kampanjen att associera det energieffektiva och förnybara med begrepp och företeelser som är negativt laddade för konservativa. Denna kampanj har en logisk utgångspunkt i fossila amerikanska och ryska intressen.

Som vi sa på skolgården: gå inte på den lätte.

I somras besökte jag vattenkraftverket i Tyssedal och den närbelägna lilla staden Odda, längst in i Sörfjorden. En för mig okänd svensk visade sig vara en omtyckt centralgestalt i ortens historia.   

I februari 1906 seglade ingenjör Albert Petersson in i Sörfjorden och insåg att Odda var den perfekta platsen att anlägga en karbidfabrik. Orten hade direktkontakt sjövägen till exportmarknaderna via isfria fjordar, och bara sex kilometer därifrån vid Tyssedal forsade höga vattenfall. De kunde ge kraft till den energikrävande tillverkningen.

Albert Petersson föddes i Landskrona år 1870. Selma Lagerlöf var hans guvernant, vilket kan förklara hans senare litteraturintresse. År 1895 blev han doktor i kemi vid ETH i Zürich, endast 25 år gammal.

Karbid ett ljus i mörkret

Tre år tidigare hade kalciumkarbid upptäckts. Ämnet kunde bland annat användas i karbidlampor och för att skapa svetslågor. Som nybakad doktor reste Petersson till Geneve och etablerade de första industriella försöksanläggningarna. År 1896 återvände han till Sverige och blev direktör för Alby karbidfabrik.

För egen del har jag en kort men intensiv relation till karbidlampan. Vid ett besök i silvergruvan i Potosi i Bolivia blev vi utrustade med karbidlampor när vi tog oss ned i de smala, vindlande gruvgångarna, som saknade elektriskt ljus. Arbetarkooperativ bedrev malmbrytningen med primitiva medel efter det att gruvföretaget lagt ned verksamheten på grund av dålig lönsamhet. När någon sprängde med dynamit i en närbelägen gruvgång blåste tryckvågen ut ljusen och allt blev svart. Vår guide blev inte det minsta nervös och tände lamporna igen. Men karbiden etsade sig fast i mitt minne.

Stolta planer blir verklighet

År 1906 stod det klart att kapaciteten i Alby karbidfabrik var otillräcklig och att mer elkraft behövdes. Petersson var en av grundarna till företaget AS Tyssefaldene. De skrev under ett kontrakt där de lovade att bygga ett vattenkraftverk i Tyssedal som inom två år skulle ge 20 000 hästkrafter el till den karbidfabrik i Odda som de engelska ägarna till fabriken i Alby samtidigt skulle uppföra.

Albert Petersson bosatte sig i Odda och gifte sig med Leonie Witt, dotter till den tyske kemiprofessorn Otto Witt. År 1907 fick de sonen Klaus.

Löftet att på kort tid leverera 20 000 hk infriades, med hjälp av kapital från Wallenberg. Kraftledningen löper än idag längs den branta bergssidan från Tyssedal till fabriken i Odda, där karbidtillverkningen kom i gång redan år 1908. Regleringen av vattenfallen ovanför Tyssedal fortsatte. Stenhuggarmästare från Bohuslän ledde bygget av en 520 meter lång kraftverksdamm.

Kraftverket i Tyssedal var det första storskaliga vattenkraftverket i Norge. Det gav ström inte bara till karbidfabriken, utan även till andra energislukande industrier som smältverk och konstgödselfabriker – och till hela samhället. På orten menar de att detta var startskottet till hela Norges industrialisering.

Den gröna industrirevolutionen

Även i Sverige ordnade energislukande industrier sin egen kraftförsörjning under industrialiseringen vid förra sekelskiftet. Jag har länge tänkt att de skulle kunna göra det på nytt, för att ro den ”gröna” industrirevolutionen i hamn – som ju förväntas sluka enorma mängder el.

Jag har hört Svenska kraftnät beklaga sig över risken att vi annars fastnar i ett Moment 22: de vågar bara investera i ny nätkapacitet om de vet att den kommer till användning, och industrin vågar bara investera i nya fabriker om den vet att de får tillgång till kraft. Dilemmat gäller även själva kraftproduktionen. Om det ska det byggas stora vindkraftsparker till havs och nya kärnkraftverk måste det ju finnas avsättning för all el som produceras.

Nyligen läste jag att H2 Green Steel funderar på att råda bot på situationen genom att själva bygga vindkraft i Norrbotten, nära det planerade stålverket utanför Boden. Wallenberg har gått in med kapital i H2 Green Steel, liksom de gjorde för drygt hundra år sedan i AS Tyssefaldene. Andan från förra sekelskiftet kanske återupplivas!

Jättar och gudar

Fram till mitten av 1800-talet var Sörfjorden en avkrok. Enstaka bondgårdar och stugor klamrade sig fast vid bergsväggarna. Den dramatiska naturen sågs som grotesk och frånstötande, enligt guiden på kraftverksmuséet. Sedan började engelska turister besöka området. Naturromantiken spirade.

Industrialiseringen tog död på turismen. Ännu idag löper en djup skiljelinje mellan dem som bejakar exploateringen och dem som drömmer sig tillbaka till ett oförstört naturtillstånd. Lokalbefolkningen är delad på mitten.

Men turisterna har kommit tillbaka. Trolltunga har blivit världsberömd. Den smala klippformationen sträcker sig ut över Ringedalsvatnet, som stenhuggarna från Bohuslän dämde upp.

Motsättningen mellan den miljöförstörande industrin och den ursprungliga naturen med dess väsen är grundackordet i Netflix-serien Ragnarök. Där ges den mytologisk laddning som en kamp mellan jättar och gudar och kläs i en superhjältehistoria. Serien utspelar sig i Edda, en lätt omskrivning av Odda.

Guiden på kraftverksmuséet muttrade över att inspelningsteamet blandat ihop industrierna i Tyssedal och Odda när de skulle gestalta det industrikonglomerat som ägs av jättarna.

Ett varmhjärtat direktörspar

Albert Petersson och Leonie Witt var inga ondsinta jättar, utan var mycket omtyckta i Odda. De isolerade sig inte i sin direktörsvilla, utan umgicks med alla, oavsett klasstillhörighet. När någon blev sjuk i ett fattigt hem gick Leonie dit med delade ut mat och blommor. Om Albert skrev direktörskollegan F.W. Bruce:

Under alt sit arbeide samlet dr. Petersson om sig og utdannet en stor stab av medarbeidere, og hans karakter og føreregenskaper gjorde at alle var ham hengivne. Alle søkte at gjøre sit bedste under ham og en anerkjendelse fra hans mund blev sat pris på, da den kom fra en mand som kjendte sit arbeid. Han interesserte sig også levende for sine arbeidere og önsket at de skulde leve under de bedst muligt vilkår. Han var altid meget interessert i bygning av arbeiderboliger, og når nogen var i vanskeligheter vidste han altid hvem han skulde henvende sig til.

Alberts lånade ut pengar ur egen ficka till bygget av Folkets Hus i Odda, och han hjälpte arbetarrörelsen även på andra sätt.

Död och sorg

Lyckan för paret blev kortvarig. Leonie dog i barnsäng år 1910 när Ingrid, deras andra barn, skulle födas. Albert drog sig undan sällskapslivet till sitt arbetsrum i direktörsvillan. I ett brev till sin syster Signe i Sverige skrev han:

Nu kan det vara nog med tekniska och affärsaker. Men det är ju det enda jag upplefver och det som binder mitt intresse.

Leonie bar smeknamnet Maus. Albert fortsatte:

Förr tog Maus mitt hela interesse och det tekniska och affärerna varo mina bisaker.

Utbrottet av första världskriget skapade osäkerhet på marknaden och förvärrade en likviditetskris hos karbidfabriken. Det fanns inte pengar att betala el eller löner. Tre veckor senare, kvällen den 18 augusti 1914, steg Albert ombord på en båt som skulle ta honom till Bergen. Därifrån skulle han segla vidare till London för att träffa ägare och investerare.

När båten ankom till Bergen morgonen därpå fanns inte Albert Petersson kvar ombord. I sjöförklaringen nämns ett plask mitt i natten. Kaptenen hade stannat båten för att söka efter man överbord utan resultat. I polisrapporten beskrivs händelsen som en drunkningsolycka utan vittnen.

Fabriken lever vidare

Karbidproduktionen var viktig för krigsindustrin. Fabriken överlevde likviditetskrisen och gick med vinst under krigsåren. År 1921 gick den däremot i konkurs, vilket gjorde tusen anställda arbetslösa. Tillverkningen återupptogs 1924 och fortsatte till 2003, då minskad efterfrågan på karbid och högre elpriser ledde till att fabriken lades ned för gott.

Fabriksområdet är nu öppet för allmänheten och håller på att omvandlas till ett industrimuseum. Ännu så länge är det hela rätt provisoriskt.

Postuma hyllningar

År 1916 restes ett minnesmärke över Albert Petersson i Odda i form av en bautasten. Då skrev arbetarrörelsens tidning Odda Tidene dessa minnesord:

Det falder sjelden eller aldrig i et arbeiderorgans lod desværre at kunne skrive så uforbeholdne ord om en arbeidsleder som vi kan gjøre i dette tilfælde. Doktoren hadde selv skaps sig et godt mindesmerke – det vakreste som kan tænkes – ved sit liv. Det er enkelte som kanske vil si: han delte av sin overflod. Men hvor mange gjör nu egentlig det? Og om nogle gjör det, så er det måten at gi på som setter sit stempel på mennesket, at det ikke betragtes som en almisse, men nærmest som en vennehånds rækning.

It takes two to tango. We are interlocked in a dance with the world we see around us until death. If the universe is deterministic, the observed world leads the dance and the observing being follows. But, according to modern physics, each dancer can surprise the other with unexpected moves, taking the couple to parts of the dance floor that cannot be predicted.

If each dancer can surprise the other, and force a response, they are both indispensable to understand the ways of the world. Then the role of the subjective or the objective aspect of the world cannot be accounted for in terms of the other. The observer and the observed becomes equally fundamental.

This has been the take in my attempts to reconstruct physical law from underlying philosophical principles. I see the subjective and objective aspects of the world as two sides of a coin that can be distinguished but not meaningfully separated.

For example, to imagine an objective world that dances alone without any subjective partner in sight is a contradiction in terms, since the very word ‘imagine’ presupposes a subjective dance partner watching what goes on from the side lines.  

I have come to realise that this perspective resembles that of the renowned theoretical physicist John Archibald Wheeler in his later years. He coined the term participatory universe and came to believe that the relation between the observer and the observed is a crucial element in the world. Each one of us helps bring a collective world into being by our observations.

In a sense, this is the middle ground between a solipsistic idealism where the world is dreamed by a single subject, and metaphysical realism, where an objective world independent of any observers is all there is.

Wheeler came to this view thinking about the conundrums of quantum mechanics. According to the original Copenhagen interpretation of the theory, it is meaningless to ask what moves the world makes on the floor when his observing dance partner loosens the grip and looks away.

This is so since all potential moves by the world in the time window before the observer grabs her partner again and fixes her gaze must be taken into account collectively in order to calculate correctly the probabilities what she will actually see at that point in time. The potential moves interfere with each other, and they all acquire a kind of quasi-reality.

Wheeler brought matters to a head by introducing the so-called delayed-choice experiment, devised in 1977. [1] In the tango metaphor it involves observing the tracks on the floor of the objective world, deducing its past moves. If the subjective dancer chooses to observe the tracks in a proper way, she can indeed deduce the past choreography.

But she can also choose to erase some tracks with a piece of clothing. And here comes the odd thing. To correctly calculate the pattern she will see on the floor after the sweeping of the cloth we again must take into account all potential tracks of the past.

Clearly, the subjective dancer has erased information about the past moves of the world. This is quite normal. A thief can hide her tracks. But not only that, she has denied the world any definite choreography at all at the passed point in time when it presumably should have been displayed. Further, by her choice of actions she can choose now whether to grant her dance partner any definite past choreography or not. This is quite a power.

Apparently, the history of the universe depends on how it is observed today. The obscure parts of the past seem to have no definitive reality until it is, perhaps, brought to light at some later time. If true, this highlights the essential role of the observer in the construction of the universe in the entire space-time domain.

Wheeler invented his own version of the game twenty questions to illustrate the state of affairs. Normally, a group of people agree upon a word, and another person asks yes-or-no questions to each one in the group. The interrogator wins if she converges on the agreed upon word before she has asked twenty questions.

In Wheeler’s version, each person in the group chooses her own word without telling the others. As the interrogator asks a question to one of the members and gets an answer, the others in the group may have to change their individually chosen words to be consistent with that answer. In the end, the word that the game converges on might not be any of the words chosen beforehand.

The word is clearly created in the interactive process of asking questions and selecting consistent answers, just like the moves of the objective world in the tango are not definite until his subjective partner checks them out. I let Wheeler describe the game and its interpretation in his own vivid words at the bottom of this blog post. The excerpt is taken from his essay Frontiers of Time. [2]

In Wheeler’s game, the group of people selecting words corresponds to the outside world, and the interrogator to the subject who poses questions about it, getting answers by observation or experiment. Both the word-selecting group and the interrogator have their freedom to make choices, and all these choices determine where the game ends up, at what final word.

In the same way, both dancers in the tango of the world can surprise their partner with their moves, taking the couple to unexpected parts of the dance floor.

Speaking less poetically and more physically, the observing subject has the freedom to choose what experiment to make, and the world has the freedom to select an outcome to that experiment, with probabilities given by the quantum mechanical formalism, as applied to the chosen experiment.

Both of these two kinds of choices change the state of the world and leads it into a new direction that could not have been predicted before the choices were made. And, according to present understanding of physics, the choice by the subject of the experiment to be made cannot be reduced to a probabilistic outcome of a meta-experiment, as discussed in another blog post.

Our tango with the world indeed seems to be an interactive improvisation. Sometimes the subjective observer leads, and maybe more often the objective observed world does. It feels like most of the time we must follow its merciless moves, dictated by the laws of physics. But sometimes the world has to follow us. Then it must produce an improvised response consistent with the same laws of physics.

To allow for the multitude of observers, we may see the world as a movie set, and ourselves as actors, rather than as a dancing couple. Here is a charming story about the mutual improvisations in the setting and among the actors that led to The Godfather – which in hindsight seems like an inevitable classic.

The following is an excerpt from the essay Frontiers of Time by John Wheeler

The universe can’t be Laplacean. It may be higgledy-piggledy. But have hope. Surely someday we will see the necessity of the quantum in its construction. Would you like a little story along this line?

Of course! About what?

About the game of twenty questions. You recall how it goes – one of the after-dinner party sent out of the living room, the others agreeing on a word, the one fated to be questioner returning and starting his questions. “Is it a living object?” “No.” “Is it here on earth?” “Yes.” So the questions go from respondent to respondent around the room until at length the word emerges: victory if in twenty tries or less; otherwise, defeat.

Then comes the moment when we are fourth to be sent from the room. We are locked out unbelievably long. On finally being readmitted, we find a smile on everyone’s face, sign of a joke or a plot. We innocently start our questions. At first the answers come quickly. Then each question begins to take longer in the answering – strange, when the answer itself is only a simple “yes” or “no.” At length, feeling hot on the trail, we ask, “Is the word ‘cloud’?” “Yes,” comes the reply, and everyone bursts out laughing. When we were out of the room, they explain, they had agreed not to agree in advance on any word at all. Each one around the circle could respond “yes” or “no” as he pleased to whatever question we put to him. But however he replied he had to have a word in mind compatible with his own reply – and with all the replies that went before. No wonder some of those decisions between “yes” and “no” proved so hard!

And the point of your story?

Compare the game in its two versions with physics in its two formulations, classical and quantum. First, we thought the word already existed “out there” as physics once thought that the position and momentum of the electron existed “out there,” independent of any act of observation. Second, in actuality the information about the word was brought into being step by step through the questions we raised, as the information about the electron is brought into being, step by step, by the experiments that the observer chooses to make. Third, if we had chosen to ask different questions we would have ended up with a different word – as the experimenter would have ended up with a different story for the doings of the electron if he had measured different quantities or the same quantities in a different order. Fourth, whatever power we had in bringing the particular word “cloud” into being was partial only. A major part of the selection – unknowing selection – lay in the “yes” or “no” replies of the colleagues around the room. Similarly, the experimenter has some substantial influence on what will happen to the electron by the choice of experiments he will do on it; but he knows there is much impredictability about what any given one of his measurements will disclose. Fifth, there was a “rule of the game” that required of every participant that his choice of yes or no should be compatible with some word. Similarly, there is a consistency about the observations made in physics. One person must be able to tell another in plain language what he finds and the second person must be able to verify the observation.

Go on!

That is difficult! Interesting though our comparison is between the world of physics and the world of the game, there is an important point of difference. The game has few participants and terminates after a few steps. In contrast, the making of observations is a continuing process. Moreover, it is extraordinarily difficult to state sharply and clearly where the community of observer-participants begins and where it ends.

This comparison between the world of quantum observations and the game of twenty questions misses much, but it makes the vital central point. In the real world of quantum physics, no elementary phenomenon is a phenomenon until it is an observed phenomenon. In the surprise version of the game no word is a word until that word is promoted to reality by the choice of questions asked and answers given. “Cloud” sitting there waiting to be found as we entered the room? Pure delusion! Momentum, p_x = 1,4 × 10^-19 gcm/s, or position, x = 0,31 × 10^-8 cm, of the electron waiting to be found as we start to probe the atom? Pure fantasy!

Mann may be going too far when he suggests [3] that “. . .we are actually bringing about what seems to be happening to us.” However, it is undeniable that each of us, as observer, is also one of the participants in bringing “reality” into being.

References

[1] John Archibald Wheeler, The “Past” and the “Delayed-Choice” Double-Slit Experiment. In: Mathematical Foundations of Quantum Theory, pp. 9–48, Ed. A. R. Marlow (Academic Press, 1978)

[2] John Archibald Wheeler, Frontiers of Time. In: Problems in the Foundations of Physics, pp. 395-497, Ed. G. Toraldo Di Francia (Elsevier, Amsterdam, 1979)

[3] Thomas Mann, Freud, Goethe, Wagner (New York, 1937), p. 20; translated by H. T. Lowe-Porter from Freud und die Zukunft (Vienna, 1936); the cited words were included in the lecture given at the 80^th birthday celebration for Sigmund Freud, 8 May 1936.