I somras besökte jag vattenkraftverket i Tyssedal och den närbelägna lilla staden Odda, längst in i Sörfjorden. En för mig okänd svensk visade sig vara en omtyckt centralgestalt i ortens historia.
I februari 1906 seglade ingenjör Albert Petersson in i Sörfjorden och insåg att Odda var den perfekta platsen att anlägga en karbidfabrik. Orten hade direktkontakt sjövägen till exportmarknaderna via isfria fjordar, och bara sex kilometer därifrån vid Tyssedal forsade höga vattenfall. De kunde ge kraft till den energikrävande tillverkningen.
Albert Petersson föddes i Landskrona år 1870. Selma Lagerlöf var hans guvernant, vilket kan förklara hans senare litteraturintresse. År 1895 blev han doktor i kemi vid ETH i Zürich, endast 25 år gammal.
Karbid ett ljus i mörkret
Tre år tidigare hade kalciumkarbid upptäckts. Ämnet kunde bland annat användas i karbidlampor och för att skapa svetslågor. Som nybakad doktor reste Petersson till Geneve och etablerade de första industriella försöksanläggningarna. År 1896 återvände han till Sverige och blev direktör för Alby karbidfabrik.
För egen del har jag en kort men intensiv relation till karbidlampan. Vid ett besök i silvergruvan i Potosi i Bolivia blev vi utrustade med karbidlampor när vi tog oss ned i de smala, vindlande gruvgångarna, som saknade elektriskt ljus. Arbetarkooperativ bedrev malmbrytningen med primitiva medel efter det att gruvföretaget lagt ned verksamheten på grund av dålig lönsamhet. När någon sprängde med dynamit i en närbelägen gruvgång blåste tryckvågen ut ljusen och allt blev svart. Vår guide blev inte det minsta nervös och tände lamporna igen. Men karbiden etsade sig fast i mitt minne.
Stolta planer blir verklighet
År 1906 stod det klart att kapaciteten i Alby karbidfabrik var otillräcklig och att mer elkraft behövdes. Petersson var en av grundarna till företaget AS Tyssefaldene. De skrev under ett kontrakt där de lovade att bygga ett vattenkraftverk i Tyssedal som inom två år skulle ge 20 000 hästkrafter el till den karbidfabrik i Odda som de engelska ägarna till fabriken i Alby samtidigt skulle uppföra.
Albert Petersson bosatte sig i Odda och gifte sig med Leonie Witt, dotter till den tyske kemiprofessorn Otto Witt. År 1907 fick de sonen Klaus.
Löftet att på kort tid leverera 20 000 hk infriades, med hjälp av kapital från Wallenberg. Kraftledningen löper än idag längs den branta bergssidan från Tyssedal till fabriken i Odda, där karbidtillverkningen kom i gång redan år 1908. Regleringen av vattenfallen ovanför Tyssedal fortsatte. Stenhuggarmästare från Bohuslän ledde bygget av en 520 meter lång kraftverksdamm.
Kraftverket i Tyssedal var det första storskaliga vattenkraftverket i Norge. Det gav ström inte bara till karbidfabriken, utan även till andra energislukande industrier som smältverk och konstgödselfabriker – och till hela samhället. På orten menar de att detta var startskottet till hela Norges industrialisering.
Den gröna industrirevolutionen
Även i Sverige ordnade energislukande industrier sin egen kraftförsörjning under industrialiseringen vid förra sekelskiftet. Jag har länge tänkt att de skulle kunna göra det på nytt, för att ro den ”gröna” industrirevolutionen i hamn – som ju förväntas sluka enorma mängder el.
Jag har hört Svenska kraftnät beklaga sig över risken att vi annars fastnar i ett Moment 22: de vågar bara investera i ny nätkapacitet om de vet att den kommer till användning, och industrin vågar bara investera i nya fabriker om den vet att de får tillgång till kraft. Dilemmat gäller även själva kraftproduktionen. Om det ska det byggas stora vindkraftsparker till havs och nya kärnkraftverk måste det ju finnas avsättning för all el som produceras.
Nyligen läste jag att H2 Green Steel funderar på att råda bot på situationen genom att själva bygga vindkraft i Norrbotten, nära det planerade stålverket utanför Boden. Wallenberg har gått in med kapital i H2 Green Steel, liksom de gjorde för drygt hundra år sedan i AS Tyssefaldene. Andan från förra sekelskiftet kanske återupplivas!
Jättar och gudar
Fram till mitten av 1800-talet var Sörfjorden en avkrok. Enstaka bondgårdar och stugor klamrade sig fast vid bergsväggarna. Den dramatiska naturen sågs som grotesk och frånstötande, enligt guiden på kraftverksmuséet. Sedan började engelska turister besöka området. Naturromantiken spirade.
Industrialiseringen tog död på turismen. Ännu idag löper en djup skiljelinje mellan dem som bejakar exploateringen och dem som drömmer sig tillbaka till ett oförstört naturtillstånd. Lokalbefolkningen är delad på mitten.
Men turisterna har kommit tillbaka. Trolltunga har blivit världsberömd. Den smala klippformationen sträcker sig ut över Ringedalsvatnet, som stenhuggarna från Bohuslän dämde upp.
Motsättningen mellan den miljöförstörande industrin och den ursprungliga naturen med dess väsen är grundackordet i Netflix-serien Ragnarök. Där ges den mytologisk laddning som en kamp mellan jättar och gudar och kläs i en superhjältehistoria. Serien utspelar sig i Edda, en lätt omskrivning av Odda.
Guiden på kraftverksmuséet muttrade över att inspelningsteamet blandat ihop industrierna i Tyssedal och Odda när de skulle gestalta det industrikonglomerat som ägs av jättarna.
Ett varmhjärtat direktörspar
Albert Petersson och Leonie Witt var inga ondsinta jättar, utan var mycket omtyckta i Odda. De isolerade sig inte i sin direktörsvilla, utan umgicks med alla, oavsett klasstillhörighet. När någon blev sjuk i ett fattigt hem gick Leonie dit med delade ut mat och blommor. Om Albert skrev direktörskollegan F.W. Bruce:
Under alt sit arbeide samlet dr. Petersson om sig og utdannet en stor stab av medarbeidere, og hans karakter og føreregenskaper gjorde at alle var ham hengivne. Alle søkte at gjøre sit bedste under ham og en anerkjendelse fra hans mund blev sat pris på, da den kom fra en mand som kjendte sit arbeid. Han interesserte sig også levende for sine arbeidere og önsket at de skulde leve under de bedst muligt vilkår. Han var altid meget interessert i bygning av arbeiderboliger, og når nogen var i vanskeligheter vidste han altid hvem han skulde henvende sig til.
Alberts lånade ut pengar ur egen ficka till bygget av Folkets Hus i Odda, och han hjälpte arbetarrörelsen även på andra sätt.
Död och sorg
Lyckan för paret blev kortvarig. Leonie dog i barnsäng år 1910 när Ingrid, deras andra barn, skulle födas. Albert drog sig undan sällskapslivet till sitt arbetsrum i direktörsvillan. I ett brev till sin syster Signe i Sverige skrev han:
Nu kan det vara nog med tekniska och affärsaker. Men det är ju det enda jag upplefver och det som binder mitt intresse.
Leonie bar smeknamnet Maus. Albert fortsatte:
Förr tog Maus mitt hela interesse och det tekniska och affärerna varo mina bisaker.
Utbrottet av första världskriget skapade osäkerhet på marknaden och förvärrade en likviditetskris hos karbidfabriken. Det fanns inte pengar att betala el eller löner. Tre veckor senare, kvällen den 18 augusti 1914, steg Albert ombord på en båt som skulle ta honom till Bergen. Därifrån skulle han segla vidare till London för att träffa ägare och investerare.
När båten ankom till Bergen morgonen därpå fanns inte Albert Petersson kvar ombord. I sjöförklaringen nämns ett plask mitt i natten. Kaptenen hade stannat båten för att söka efter man överbord utan resultat. I polisrapporten beskrivs händelsen som en drunkningsolycka utan vittnen.
Fabriken lever vidare
Karbidproduktionen var viktig för krigsindustrin. Fabriken överlevde likviditetskrisen och gick med vinst under krigsåren. År 1921 gick den däremot i konkurs, vilket gjorde tusen anställda arbetslösa. Tillverkningen återupptogs 1924 och fortsatte till 2003, då minskad efterfrågan på karbid och högre elpriser ledde till att fabriken lades ned för gott.
Fabriksområdet är nu öppet för allmänheten och håller på att omvandlas till ett industrimuseum. Ännu så länge är det hela rätt provisoriskt.
Postuma hyllningar
År 1916 restes ett minnesmärke över Albert Petersson i Odda i form av en bautasten. Då skrev arbetarrörelsens tidning Odda Tidene dessa minnesord:
Det falder sjelden eller aldrig i et arbeiderorgans lod desværre at kunne skrive så uforbeholdne ord om en arbeidsleder som vi kan gjøre i dette tilfælde. Doktoren hadde selv skaps sig et godt mindesmerke – det vakreste som kan tænkes – ved sit liv. Det er enkelte som kanske vil si: han delte av sin overflod. Men hvor mange gjör nu egentlig det? Og om nogle gjör det, så er det måten at gi på som setter sit stempel på mennesket, at det ikke betragtes som en almisse, men nærmest som en vennehånds rækning.
