I upptakten till finanskraschen år 2008 steg oljepriset mot skyn. Min oljepanna slukade olja för 35 000 kr per år. Bergvärme var för dyrt för mig, men jag hade nätt och jämnt råd att installera en luft-vatten värmepump. Den passade väl ihop med de stora gamla värmeelementen i huset.
Jag kände mig lokalpatriotiskt stolt när jag insåg att flera företag i närheten tillverkade så bra värmepumpar: NIBE i Markaryd och CTC i Ljungby. Dessutom IVT i Tranås, lite längre norrut. Till slut valde jag CTC. Jag sparade 20 000 kr genom att välja en utsocknes rörmokare från Lund. Det är fortfarande inte förlåtet i byn.
Min värmepump fungerar fortfarande perfekt; den enda gången jag behövt tillkalla reparatör var precis före innevarande vinters första köldknäpp. En felaktig inställning gjorde att pumpen stannade ibland. Enkelt och billigt fixat.
Jag gjorde min värmepumpsinvestering under den högkonjunktur för de svenska tillverkarna som inföll under det oljeprisrally som föregick finanskraschen år 2008. Energikrisen i samband med Rysslands invasion av Ukraina har lett till ännu större efterfrågan på värmepumpar i hela Europa – och i resten av världen.
De småländska fabrikerna går på högvarv igen, och fler fabriker byggs. Hela stadsdelar anläggs i skogen utanför Markaryd, en dryg mil norr om Vittsjö där jag bor. År 2022 gick NIBE med 5,7 miljarder kr i vinst, varav 4,3 miljarder kr kunde hänföras till försäljning av värmepumpar och tillhörande utrustning.
DN skrev nyligen om NIBE:s framgångssaga, och om att konkurrensen i värmepumpsbranschen nu hårdnar. Skälet till att Småland och Sverige ännu så länge är världsledande, och därmed kunnat slå mynt av det nymornade intresset för energieffektivisering, är att vi var föregångare tack vare statliga satsningar. Jag klipper följande stycken ur en historik publicerad av Energimyndigheten år 2009:
”I Sverige tog utvecklingen av värmepumpar fart i slutet på 1970-talet. Oljekrisen 1973–74 drev fram ett kraftigt forskningsstöd för att utveckla inhemsk energi. Bland annat stöttade staten utveckling och demonstration av olika typer av stora värmepumpar för fjärrvärmenät och tester av olika tekniker för villavärmepumpar.”
”1993 ryckte statliga Nutek åt sig initiativet på värmepumpsfronten genom att utlysa teknikupphandlingstävling för att dra ur proppen ur den nästan stillastående marknaden och samtidigt styra bort från el- och oljeuppvärmning. Det skulle visa sig vara ett lyckokast.”
”16 värmepumpstillverkare inbjöds att tävla om att ta fram ny teknik som skulle spara 30 procent energi till 30 procents lägre kostnad. Pumparna skulle vara små, lätta att installera och byta ut och inte innehålla några ämnen som kunde skada ozonskiktet i atmosfären.”
Tillverkarna förmådde klara kraven och tävlingen sparkade igång marknaden på allvar. Nu finns en värmepump av något slag i 47 procent av Sveriges småhus.
När jag själv funderade på att ersätta oljepannan med en värmepump tänkte jag inte så mycket på klimatet – impulsen kom från de dyra oljeräkningarna. Ett pojkaktigt intresse för teknik spelade också in. Värmepumpar var något man läste annonser om i villatidningar, snarare än i debattartiklar av miljövänner. Präktiga och nördiga familjefäder diskuterade problem och möjligheter i internetfora och gav varandra råd – ibland med sakkunskap, ibland utan.
Nu har värmepumparna blivit politiska, åtminstone utomlands. Så här twittrade den konservative gurun Jordan Peterson i mars 2023 när en kanadensisk minister uppmuntrade invånarna att installera värmepump:
“Don’t fall for it Canadians. It’s environment-apocalypse propaganda”
När det gäller värmepumpar verkar vi svenskar ännu så länge vara immuna mot den idiotiska kampanj som vill associera förnybar energi och energieffektivisering med ”vänster”, ”woke”, ”klimatalarmism”, ”vekhet” och ”flickaktighet”. Skälet är nog att var tidigt ute. Vi är redan betingade i stället att associera värmepumpar med prudentlig gnosjöanda.
Anledningen till att kampanjen som vill bromsa omställningen till fossilfrihet är mycket mer intensiv nu än för 15 år sedan är att fossilindustrin först nu är hotad på allvar – när investeringarna i fossilfri energi sprungit förbi investeringarna i fossil energi och den förnybara elproduktionen växer närapå exponentiellt.
Att Jordan Peterson gjort sig till språkrör för den kampanj som förtalar det förnybara och hyllar det fossila kan förklaras med att han är från Alberta, en provins i Kanada med en omfattande fossilindustri. Produktionen av icke-konventionell olja i Alberta – utvunnen ur tjärsand eller genom fracking – har ökat snabbt de senaste 15 åren. Motståndet mot energieffektivisering och förnybar energi i Alberta är därmed begriplig, även om den är kortsynt. En alltför snabb omställning kan leda till ekonomiska och sociala problem.
När vi svenskar anammar samma perspektiv som Peterson och hans gelikar kastar vi däremot allt förnuft överbord. Vi luras att zombieaktigt gå någon annans ärenden och skada vårt eget näringsliv.
I Sverige utvinns ju ingen fossil energi. Däremot har vi en världsledande industri i Småland som blomstrar tack vare ökande global efterfrågan på värmepumpar. Vi har en snabbt växande näring som bygger vindkraftverk och anlägger solcellsparker. Förutsättningarna för fortsatt expansion av denna industri är goda tack vare att vårt land är stort och glesbefolkat, och har en lång kust med bra vindförhållanden.
Vi har dessutom goda förutsättningar att producera mer hållbara biodrivmedel än idag. Detta till trots har Sunpine i Piteå tvingats dra ned produktionen av förnybar talloljediesel med 30 procent, som en följd av att reduktionsplikten sänktes drastiskt vid årsskiftet. Enligt branschföreningen Svebio fryser nu planerade investeringar i svensk produktion av biodrivmedel värda cirka 20 miljarder kr inne.
Sveriges satsning på värmepumpar inleddes som sagt på 70-talet som en reaktion på oljekrisen. Den blev startskottet till att bryta beroendet av fossil eldningsolja i industrin och för uppvärmning. Det lyckades tack vare satsningar på fossilfri el, bioenergi och energieffektivisering. Som diagrammet nedan visar var omställningen snabb och genomgripande.
Nu genomlider vi en ny energikris kopplad till fossil energi. Den har lett till periodvis skyhöga priser, liksom på 70-talet. Det grundläggande skälet till krisen är Rysslands aggressioner. Den enda försäkringen mot framtida kriser är att helt släppa taget om den fossila rodeohästen och odla vår egen trädgård, bli självförsörjande på fossilfri energi.
Därför är det så knäppt att regeringen nu väljer motsatt väg och med berått mod ökar fossilberoendet, i synnerhet i transportsektorn. Det är något nytt. Inga tidigare regeringar skulle komma på tanken att göra något liknande i nuvarande situation, oavsett färg.
Den enda förklaring jag kan se till att det görs nu är den effektiva kampanjen att associera det energieffektiva och förnybara med begrepp och företeelser som är negativt laddade för konservativa. Denna kampanj har en logisk utgångspunkt i fossila amerikanska och ryska intressen.
Som vi sa på skolgården: gå inte på den lätte.
