Den självbiografiska romanen Michail handlar om vänskapen mellan den rumänske författaren Panait Istrati och den ryske adelsmannen Michail Kazanskij. När de möttes i början av 1900-talet var Michail utfattig och arbetade som hjälpreda till en sockerbagare i Istratis födelsestad Braila.

Michail är sluten och hemlighetsfull, men tinar gradvis upp i samspel med den impulsive och känslosamme Istrati. För mig var det nödvändig själslig näring att mödosamt översätta romanen till svenska under några månader 2006, med min stolpiga skolfranska och ett lexikon till hjälp.

Här är ett charmigt avsnitt som kan läsas fristående. Det handlar om den gammaltroende ryske innehavaren till ett tehus i Braila. Jordnära, friskt och högstämt på samma gång. Vinjettbilden visar gammaltroende ryssar som korsar sig med två fingrar framför sin kyrka i den rumänska byn Sarichioi.

Efter att ha varit ute i Brailas hamn under ett våldsamt åskregn en het sommardag, styr Michail Kazanskij, Panait Istrati och den gemensamme vännen Samoila Petrov kosan till tehuset för att hämta andan och låta kläderna torka. Istrati kallar sig själv Adrian Zografi i romanen.

Ett avsnitt ur romanen Michail

Hur kunde han, denna skeptiker till Michail, betvivla till och med det renommé som gospodin[1] Procops ceainic[2] eller ceainărie, hade överallt i Brăila? För detta renommé handlade inte bara om teets kvalitet, som, hos Procop, var ”äkta Poppoff” (då man uttryckligen begärde det och betalade fem bani extra). Det handlade inte heller om sockret – detta eviga trätoämne som fick mången god gäst att plötsligt byta ceainic för att man serverat honom ”mjöligt socker” – och här blir jag tvungen att göra en liten utvikning.

Varför skydde man ”mjöligt socker” som pesten? För att i Brăila, liksom i det heliga Ryssland, dricker man inte te som i Paris eller London. Där är det fritt fram att hälla socker i den ljumma saften och till och med att smutsa ner den med en droppe mjölk eller två, eller att låta den vara som den är och svälja den – kluck! – som man sväljer ner ett laxermedel, eller också hålla till godo med den för att vara artig och sedan gå – med ett ”tack så mycket” – utan att ha rört den. I Rumäniens näst största hamnstad dricker invånarna te på ett helt annat sätt. Dessa invånare – om de så är get-beget[3] nationalister eller lipoveanska[4] pravoslavniks[5] med skägg som Tristan Bernard[6], med långa stövlar som kloakarbetare och vida långrockar, i vars fickor de förvarar sina obligatoriska glas som de alltid släpar runt på, tunga som stenar, och som de använder på smutsiga krogar för att hälla upp sin rena vodka i efter att först ha korsat sig otaliga gånger – dessa invånare är, framför allt, stora tedrickare. De dricker det från morgon till kväll för dess många goda egenskapers skull, som apéritif, som närings­medel, för att smälta maten, som laxativ, för att motverka lös mage, för att pigga upp, för att ge ro och som urindrivare. Man dricker det om vintern för att värma sig, om sommaren för att svalka sig, och man intar mellan två och fyra liter om dagen som ingenting. Men vad gör man med allt detta vatten i magen, kan man undra. Nå, man dricker glas efter glas i allsköns ro och sedan, på samma oskyldiga sätt, går man ut på gatan och pissar på trottoaren medan man torkar sig i ansiktet och ibland vänder ryggen till då en vän kvinna råkar passera förbi. På så vis reglerar det hela sig själv. När tarmarna genomsköljts av så mycket vatten börjar de knorra av hunger, och ofta nog drabbas också ens bronker av kylan när man vintertid går ut ”för att göra bärnstensgula hål i den obefläckade snön”.

Och för att man ska kunna dricka så mycket te utan att det blir för dyrt, med tanke på det upptrissade sockerpriset och den ringa lönen, så har man tillgripit ett trick: efter att ha delat sockret i pyttesmå tärningar med hjälp av ett redskap som kallas sifci, dränker man först in den lilla sockerbiten i citron och placerar den sedan behändigt mellan kinden och käken, där den tappert håller stånd mot alla munfullar kokande vätska som stryker förbi utan att gå alltför illa åt den, och på så vis når man glasets botten medan man fortfarande har kvar en svag smak av det dyrbara näringsämnet i munnen. Därborta kallas detta att dricka teet prikutsk. Det är därför man undviker det ”mjöliga sockret”, som teet snabbt sköljer bort, ”som om det vore strösocker” och efterfrågar det som är ”hårt som glas” och självlysande om natten, precis som de tändstickor man förr använde till att förgifta sig med.

De två bitar som utgjorde en ”halv portion” – cirka femtio gram – sågades ut från ett sockerblock på fem kilo av ägaren själv, för det behövdes ett tränat öga och stor precision för att få bitarna nästan exakt lika stora och undvika att kunderna skulle tycka att vissa av dem var för små för dem själva och för stora för bordsgrannen. Men sockret är en outtömlig källa till missnöje. Även om sockerblocket så är tredubbelt raffinerat kan man inte komma ifrån att det är hårdast i toppen och ”mjöligast” i botten. Och den stackars uppassaren får springa som en skottspole mellan den vresige kunden och värdinnan vid disken, som till slut inte vet var hon ska bli av:

– Fru-u-un! Herr X vill ha en bit från toppen!

– Hör nu, herr X … Ni vet så väl att ett sockerblock inte bara består av en topp!

– Ja, frun, men det består inte bara av en botten heller!

I detta läge ingriper gospodin Procop hastigt, för han ser och hör allt; han sätter sig in i saken, drar sina slutsatser och erbjuder kunden en bit från överdelen eftersom han vet att denna kund är resonabel; det händer nämligen också att han kör folk på porten.

*

Men – liksom teet, som inte har sin like även om det inte uttryckligen är ”Poppoff” – så har alla dessa förhållanden kring det utomordentliga sockret, servicen och utrustningen (klanderfria), lokalen (stor, ren och väl upplyst), vattnet (hämtat från två kärl varav det ena står i ständig kokning), alla dessa företräden sammantagna skapar inte det renommé som gospodin Procops ceainic har i lika hög grad som gospodin Procops egen person.

Och platsen blev helig …

För människan – till och med den tarvligaste – är ett djur som inom sig omedvetet bär fröet till den universella fullkomning som mänskligheten mot sin egen vilja strävar mot. Det är därför som grovarbetaren, som nöjer sig med ett litet hörn av ett bord hos Procop, vet att den jättelike lipoveanen med sitt klara öga och sitt välkammade skägg gör mycket tydlig skillnad mellan folk och folk. Han vet att priset och förtäringens kvalitet är densamma för alla, men att värdens goddag sannerligen inte är det. Och att få ta emot ett sådant ”goddag” är det han i sin råhet längtar allra mest efter, tack vare det ädla frö han bär inom sig utan att veta om det.

Denne grovarbetare fruktar Procop lika mycket som han älskar honom och han tigger om ett uns av hans aktning, ty han har sett den stolte lipoveanen lämna sin disk – där han står rak som en domare bredvid sin sittande fru – för att med värdiga steg gå och skaka hand med någon gäst som nyss har kommit in, föra honom till en bra plats, själv torka av bordet, av ren artighet – för borden är rena – samtala med honom en liten stund och sedan med sin ägarstämma beställa det som han vet att gästen brukar ta:

”En halv till herr X!”

Med detta vill han säga, både till uppassaren vid buffén och till alla andra, att aktningen, den är huvudsaken, sedan kommer bagateller som att servicen ska vara fullgod, att sockret och citronskivan ska vara utan anmärkning.

Men det betyder framför allt att den kund som på detta vis åtnjuter gospodin Procops aktning inte gör de saker han själv gör, han, denna buffel med sin tusenåriga råhet: han snor inte den tidning man har gett honom att läsa, han spottar inte på golvet, häver inte ur sig grovheter till damerna i lokalen, dunkar inte i bordet som en fåne för att tillkalla kyparens uppmärksamhet, han pissar inte på gatan, han försöker inte stjäla sifcin eller ta de bani som en gäst just lämnat efter sig på bordet bredvid innan han gick ut, eller försvinner utan att betala under förevändning av ett ”nödvändigt ärende” som tillåter honom att gå ut på gården.

Han själv, människan utan blygsel, han gör allt detta. Han kan inte låta bli att göra det eftersom det är en del av hans natur – liksom det skamlösa utnyttjandet och det kollektiva brottet är en del av naturen hos denna andra människa utan blygsel som befinner sig på toppen av den sociala stegen och behärskar den med all sin grymhet. Men trots att han brutalt hålls kvar i okunskap, att han sorgligt nog är utlämnad åt sina instinkter och aldrig får hjälp att resa sig, så hjälper han sig själv. Nej, han hjälper inte sig själv, han lyder. Han reagerar på de vibrationer som surdegen som jäser i hans själ ger upphov till. Och när han ser att gospodin Procop ärar den oklanderliga, propra och hänsynsfulla människan, så öppnar den stackars uslingen sina ögon; han beundrar fromt, ler, blinkar, spottar av vällust och sjunker tillbaka i sitt hörn: dessa hedersbetygelser är inte ämnade för honom, men han njuter ändå, för han är dagens grova förfader till morgondagens klanderfria, propra och hänsynsfulla mänsklighet. Han vet det inte. Och Procop, som är en pionjär för det andliga framåtskridandet, vet heller inte att det är detta han är. Inte heller han gör annat än att underkasta sig, men under föregångarens lag.

På sommaren står han på sina stadiga ben mitt bland de dussintals borden som är utspridda på trottoaren, med naturligt höjt huvud och föraktfull blick, och betraktar spektaklet som utspelar sig på de närbelägna ceainicarnas uteserveringar, där gästerna svär, klappar sig på baken, fjärtar högt, tar sig i skrevet, ofredar kvinnorna – allt medan ägarna roat ser på. Vid sådana tillfällen inser inte gospodin Procop vilket inflytande han utövar på sin lilla värld bara genom att vända bort huvudet, efter att ha behärskat en stark lust att spotta av avsky, och med ett värdigt uttryck säga till en gäst som han högaktar:

”Ibland tror jag nästan att Gud har satt människan på jorden bara för att visa djuren hur mycket bättre och finare de är än vi!”

Procop gör bara detta, säger bara detta. Genast känner sig den simple arbetaren lycklig över att befinna sig på den rättfärdige lipoveanens terrass i stället för att vara bland dem som han föraktar så kungligt och inte släpper innanför dörren. Och om söndagarna, när Procop beger sig till gudstjänsten i den ryska kyrkan klädd i sin svarta långrock, jättelik som han själv, omgärdad av sin trinda fru och deras sex barn, pussiga i ansiktet och iklädda brokiga kläder i karmosinrött, citrongult och ultramarin – då reser sig den övertygade ateisten Samoilă Petrov när den ärbara familjen går förbi; han bugar sig fromt och känner en oemotståndlig lust att följa i gospodin Procops fotspår, att följa honom dit han inte har varit sedan han var barn.

Detta är vad dragningskraften hos Procops ceainic består av: den är inte byggd av hårt socker utan av en vacker mänsklig tro. Man vet det inte. Man underkastar sig denna tro. Och den hackar outtröttligt på vår vanäras klippa, den främjar grodden hos den nya värld som närmar sig längs krokiga vägar från sina avlägsna himmelsdjup. Den har inget behov av att predika för att fullgöra sin uppgift: den tvingar några att bli föredömen och andra att ta efter de förra. Och dess metoder är lika enkla som dagsljuset: gospodin Procop anordnar inga välmenande konferenser eller kommer med bittra förebråelser; till att börja med lever han ett värdigt liv och sedan visar han sin aktning för dem som respekterar hans etablissemang – och han gör det på enklast möjliga sätt: genom att hälsa på dem med större värme och ta större artig hänsyn till dem.

På detta vis kom gospodin Procop dem till mötes när han såg Samoilăs vördnadsbjudande huvud avteckna sig i dörren – denne lät artigt Michail och Adrian gå in före honom – och sade till Petrov:

– Det har inte gått en minut sedan jag frågade kyparen som brukar servera er om ni redan hade druckit ert kvällste.

Och då han sett närmare på dem:

– Men ni är ju blöta in på bara skinnet!

– Därför tänkte jag fråga er, sade målaren, om vi kunde få slå oss ner i det lilla rummet nära tekokarna i en timmes tid: då hinner kläderna torka medan vi dricker vårt te.

Sedan tillade han på ryska:

– Jag rekommenderar er gospodin Michail. Om han kommer hit ensam eller i sällskap med Adrian, som ni redan känner, så ber jag er att behandla honom på samma sätt som ni behandlar mig.

Procop bugade sig på ryskt vis och skakade Michails hand utan att ta notis om hans eländiga yttre. Sedan visade han dem till det efterfrågade rummet och ropade med sin allvarsamma stämma:

– En portion Poppoff ”med tre” (glas) till herr Samoilă!

Och alla tittade upp.

Teförsäljare i Braila. Vykort från början av 1900-talet.

[1] Gospodin Herr (ryska). Under tsartiden var tilltalet förnämt och användes mest till adelsmän och höga tjänstemän. Den rumänska motsvarigheten är gospodar. Används ofta i betydelsen “god husbonde” eller “bra chef”.

[2] Ceainic Tekanna. Används här i betydelsen tehus.

[3] Get-beget Tvättäkta, genuin. Sammansättningen i texten kan översättas med “ärkenationalister”.

[4] Lipoveaner Gammaltroende ryssar som förföljdes och därför emigrerade till södra Ukraina och östra Rumänien. De gammal­troende vägrar att erkänna de förändringar i den ortodoxa gudstjänstordningen som infördes av patriarken Nikon 1652.

[5] Pravoslavnik Rysk-ortodox, ryss (ryska).

[6] Tristan Bernard (1866–1947). Fransk författare och humorist.