Tankar

Den självbiografiska romanen Michail handlar om vänskapen mellan den rumänske författaren Panait Istrati och den ryske adelsmannen Michail Kazanskij. När de möttes i början av 1900-talet var Michail utfattig och arbetade som hjälpreda till en sockerbagare i Istratis födelsestad Braila.

Michail är sluten och hemlighetsfull, men tinar gradvis upp i samspel med den impulsive och känslosamme Istrati. För mig var det nödvändig själslig näring att mödosamt översätta romanen till svenska under några månader 2006, med min stolpiga skolfranska och ett lexikon till hjälp.

Här är ett charmigt avsnitt som kan läsas fristående. Det handlar om den gammaltroende ryske innehavaren till ett tehus i Braila. Jordnära, friskt och högstämt på samma gång. Vinjettbilden visar gammaltroende ryssar som korsar sig med två fingrar framför sin kyrka i den rumänska byn Sarichioi.

Efter att ha varit ute i Brailas hamn under ett våldsamt åskregn en het sommardag, styr Michail Kazanskij, Panait Istrati och den gemensamme vännen Samoila Petrov kosan till tehuset för att hämta andan och låta kläderna torka. Istrati kallar sig själv Adrian Zografi i romanen.

Ett avsnitt ur romanen Michail

Hur kunde han, denna skeptiker till Michail, betvivla till och med det renommé som gospodin[1] Procops ceainic[2] eller ceainărie, hade överallt i Brăila? För detta renommé handlade inte bara om teets kvalitet, som, hos Procop, var ”äkta Poppoff” (då man uttryckligen begärde det och betalade fem bani extra). Det handlade inte heller om sockret – detta eviga trätoämne som fick mången god gäst att plötsligt byta ceainic för att man serverat honom ”mjöligt socker” – och här blir jag tvungen att göra en liten utvikning.

Varför skydde man ”mjöligt socker” som pesten? För att i Brăila, liksom i det heliga Ryssland, dricker man inte te som i Paris eller London. Där är det fritt fram att hälla socker i den ljumma saften och till och med att smutsa ner den med en droppe mjölk eller två, eller att låta den vara som den är och svälja den – kluck! – som man sväljer ner ett laxermedel, eller också hålla till godo med den för att vara artig och sedan gå – med ett ”tack så mycket” – utan att ha rört den. I Rumäniens näst största hamnstad dricker invånarna te på ett helt annat sätt. Dessa invånare – om de så är get-beget[3] nationalister eller lipoveanska[4] pravoslavniks[5] med skägg som Tristan Bernard[6], med långa stövlar som kloakarbetare och vida långrockar, i vars fickor de förvarar sina obligatoriska glas som de alltid släpar runt på, tunga som stenar, och som de använder på smutsiga krogar för att hälla upp sin rena vodka i efter att först ha korsat sig otaliga gånger – dessa invånare är, framför allt, stora tedrickare. De dricker det från morgon till kväll för dess många goda egenskapers skull, som apéritif, som närings­medel, för att smälta maten, som laxativ, för att motverka lös mage, för att pigga upp, för att ge ro och som urindrivare. Man dricker det om vintern för att värma sig, om sommaren för att svalka sig, och man intar mellan två och fyra liter om dagen som ingenting. Men vad gör man med allt detta vatten i magen, kan man undra. Nå, man dricker glas efter glas i allsköns ro och sedan, på samma oskyldiga sätt, går man ut på gatan och pissar på trottoaren medan man torkar sig i ansiktet och ibland vänder ryggen till då en vän kvinna råkar passera förbi. På så vis reglerar det hela sig själv. När tarmarna genomsköljts av så mycket vatten börjar de knorra av hunger, och ofta nog drabbas också ens bronker av kylan när man vintertid går ut ”för att göra bärnstensgula hål i den obefläckade snön”.

Och för att man ska kunna dricka så mycket te utan att det blir för dyrt, med tanke på det upptrissade sockerpriset och den ringa lönen, så har man tillgripit ett trick: efter att ha delat sockret i pyttesmå tärningar med hjälp av ett redskap som kallas sifci, dränker man först in den lilla sockerbiten i citron och placerar den sedan behändigt mellan kinden och käken, där den tappert håller stånd mot alla munfullar kokande vätska som stryker förbi utan att gå alltför illa åt den, och på så vis når man glasets botten medan man fortfarande har kvar en svag smak av det dyrbara näringsämnet i munnen. Därborta kallas detta att dricka teet prikutsk. Det är därför man undviker det ”mjöliga sockret”, som teet snabbt sköljer bort, ”som om det vore strösocker” och efterfrågar det som är ”hårt som glas” och självlysande om natten, precis som de tändstickor man förr använde till att förgifta sig med.

De två bitar som utgjorde en ”halv portion” – cirka femtio gram – sågades ut från ett sockerblock på fem kilo av ägaren själv, för det behövdes ett tränat öga och stor precision för att få bitarna nästan exakt lika stora och undvika att kunderna skulle tycka att vissa av dem var för små för dem själva och för stora för bordsgrannen. Men sockret är en outtömlig källa till missnöje. Även om sockerblocket så är tredubbelt raffinerat kan man inte komma ifrån att det är hårdast i toppen och ”mjöligast” i botten. Och den stackars uppassaren får springa som en skottspole mellan den vresige kunden och värdinnan vid disken, som till slut inte vet var hon ska bli av:

– Fru-u-un! Herr X vill ha en bit från toppen!

– Hör nu, herr X … Ni vet så väl att ett sockerblock inte bara består av en topp!

– Ja, frun, men det består inte bara av en botten heller!

I detta läge ingriper gospodin Procop hastigt, för han ser och hör allt; han sätter sig in i saken, drar sina slutsatser och erbjuder kunden en bit från överdelen eftersom han vet att denna kund är resonabel; det händer nämligen också att han kör folk på porten.

*

Men – liksom teet, som inte har sin like även om det inte uttryckligen är ”Poppoff” – så har alla dessa förhållanden kring det utomordentliga sockret, servicen och utrustningen (klanderfria), lokalen (stor, ren och väl upplyst), vattnet (hämtat från två kärl varav det ena står i ständig kokning), alla dessa företräden sammantagna skapar inte det renommé som gospodin Procops ceainic har i lika hög grad som gospodin Procops egen person.

Och platsen blev helig …

För människan – till och med den tarvligaste – är ett djur som inom sig omedvetet bär fröet till den universella fullkomning som mänskligheten mot sin egen vilja strävar mot. Det är därför som grovarbetaren, som nöjer sig med ett litet hörn av ett bord hos Procop, vet att den jättelike lipoveanen med sitt klara öga och sitt välkammade skägg gör mycket tydlig skillnad mellan folk och folk. Han vet att priset och förtäringens kvalitet är densamma för alla, men att värdens goddag sannerligen inte är det. Och att få ta emot ett sådant ”goddag” är det han i sin råhet längtar allra mest efter, tack vare det ädla frö han bär inom sig utan att veta om det.

Denne grovarbetare fruktar Procop lika mycket som han älskar honom och han tigger om ett uns av hans aktning, ty han har sett den stolte lipoveanen lämna sin disk – där han står rak som en domare bredvid sin sittande fru – för att med värdiga steg gå och skaka hand med någon gäst som nyss har kommit in, föra honom till en bra plats, själv torka av bordet, av ren artighet – för borden är rena – samtala med honom en liten stund och sedan med sin ägarstämma beställa det som han vet att gästen brukar ta:

”En halv till herr X!”

Med detta vill han säga, både till uppassaren vid buffén och till alla andra, att aktningen, den är huvudsaken, sedan kommer bagateller som att servicen ska vara fullgod, att sockret och citronskivan ska vara utan anmärkning.

Men det betyder framför allt att den kund som på detta vis åtnjuter gospodin Procops aktning inte gör de saker han själv gör, han, denna buffel med sin tusenåriga råhet: han snor inte den tidning man har gett honom att läsa, han spottar inte på golvet, häver inte ur sig grovheter till damerna i lokalen, dunkar inte i bordet som en fåne för att tillkalla kyparens uppmärksamhet, han pissar inte på gatan, han försöker inte stjäla sifcin eller ta de bani som en gäst just lämnat efter sig på bordet bredvid innan han gick ut, eller försvinner utan att betala under förevändning av ett ”nödvändigt ärende” som tillåter honom att gå ut på gården.

Han själv, människan utan blygsel, han gör allt detta. Han kan inte låta bli att göra det eftersom det är en del av hans natur – liksom det skamlösa utnyttjandet och det kollektiva brottet är en del av naturen hos denna andra människa utan blygsel som befinner sig på toppen av den sociala stegen och behärskar den med all sin grymhet. Men trots att han brutalt hålls kvar i okunskap, att han sorgligt nog är utlämnad åt sina instinkter och aldrig får hjälp att resa sig, så hjälper han sig själv. Nej, han hjälper inte sig själv, han lyder. Han reagerar på de vibrationer som surdegen som jäser i hans själ ger upphov till. Och när han ser att gospodin Procop ärar den oklanderliga, propra och hänsynsfulla människan, så öppnar den stackars uslingen sina ögon; han beundrar fromt, ler, blinkar, spottar av vällust och sjunker tillbaka i sitt hörn: dessa hedersbetygelser är inte ämnade för honom, men han njuter ändå, för han är dagens grova förfader till morgondagens klanderfria, propra och hänsynsfulla mänsklighet. Han vet det inte. Och Procop, som är en pionjär för det andliga framåtskridandet, vet heller inte att det är detta han är. Inte heller han gör annat än att underkasta sig, men under föregångarens lag.

På sommaren står han på sina stadiga ben mitt bland de dussintals borden som är utspridda på trottoaren, med naturligt höjt huvud och föraktfull blick, och betraktar spektaklet som utspelar sig på de närbelägna ceainicarnas uteserveringar, där gästerna svär, klappar sig på baken, fjärtar högt, tar sig i skrevet, ofredar kvinnorna – allt medan ägarna roat ser på. Vid sådana tillfällen inser inte gospodin Procop vilket inflytande han utövar på sin lilla värld bara genom att vända bort huvudet, efter att ha behärskat en stark lust att spotta av avsky, och med ett värdigt uttryck säga till en gäst som han högaktar:

”Ibland tror jag nästan att Gud har satt människan på jorden bara för att visa djuren hur mycket bättre och finare de är än vi!”

Procop gör bara detta, säger bara detta. Genast känner sig den simple arbetaren lycklig över att befinna sig på den rättfärdige lipoveanens terrass i stället för att vara bland dem som han föraktar så kungligt och inte släpper innanför dörren. Och om söndagarna, när Procop beger sig till gudstjänsten i den ryska kyrkan klädd i sin svarta långrock, jättelik som han själv, omgärdad av sin trinda fru och deras sex barn, pussiga i ansiktet och iklädda brokiga kläder i karmosinrött, citrongult och ultramarin – då reser sig den övertygade ateisten Samoilă Petrov när den ärbara familjen går förbi; han bugar sig fromt och känner en oemotståndlig lust att följa i gospodin Procops fotspår, att följa honom dit han inte har varit sedan han var barn.

Detta är vad dragningskraften hos Procops ceainic består av: den är inte byggd av hårt socker utan av en vacker mänsklig tro. Man vet det inte. Man underkastar sig denna tro. Och den hackar outtröttligt på vår vanäras klippa, den främjar grodden hos den nya värld som närmar sig längs krokiga vägar från sina avlägsna himmelsdjup. Den har inget behov av att predika för att fullgöra sin uppgift: den tvingar några att bli föredömen och andra att ta efter de förra. Och dess metoder är lika enkla som dagsljuset: gospodin Procop anordnar inga välmenande konferenser eller kommer med bittra förebråelser; till att börja med lever han ett värdigt liv och sedan visar han sin aktning för dem som respekterar hans etablissemang – och han gör det på enklast möjliga sätt: genom att hälsa på dem med större värme och ta större artig hänsyn till dem.

På detta vis kom gospodin Procop dem till mötes när han såg Samoilăs vördnadsbjudande huvud avteckna sig i dörren – denne lät artigt Michail och Adrian gå in före honom – och sade till Petrov:

– Det har inte gått en minut sedan jag frågade kyparen som brukar servera er om ni redan hade druckit ert kvällste.

Och då han sett närmare på dem:

– Men ni är ju blöta in på bara skinnet!

– Därför tänkte jag fråga er, sade målaren, om vi kunde få slå oss ner i det lilla rummet nära tekokarna i en timmes tid: då hinner kläderna torka medan vi dricker vårt te.

Sedan tillade han på ryska:

– Jag rekommenderar er gospodin Michail. Om han kommer hit ensam eller i sällskap med Adrian, som ni redan känner, så ber jag er att behandla honom på samma sätt som ni behandlar mig.

Procop bugade sig på ryskt vis och skakade Michails hand utan att ta notis om hans eländiga yttre. Sedan visade han dem till det efterfrågade rummet och ropade med sin allvarsamma stämma:

– En portion Poppoff ”med tre” (glas) till herr Samoilă!

Och alla tittade upp.

---

---

[1] Gospodin Herr (ryska). Under tsartiden var tilltalet förnämt och användes mest till adelsmän och höga tjänstemän. Den rumänska motsvarigheten är gospodar. Används ofta i betydelsen “god husbonde” eller “bra chef”.

[2] Ceainic Tekanna. Används här i betydelsen tehus.

[3] Get-beget Tvättäkta, genuin. Sammansättningen i texten kan översättas med “ärkenationalister”.

[4] Lipoveaner Gammaltroende ryssar som förföljdes och därför emigrerade till södra Ukraina och östra Rumänien. De gammal­troende vägrar att erkänna de förändringar i den ortodoxa gudstjänstordningen som infördes av patriarken Nikon 1652.

[5] Pravoslavnik Rysk-ortodox, ryss (ryska).

[6] Tristan Bernard (1866–1947). Fransk författare och humorist.

Phoolan Devis självbiografi är för mig en klenod. Jag minns fortfarande när jag köpte den i bokhandeln vid järnvägsstationen i Lund år 1996 då den nyss kommit ut i svensk översättning.

På svenska heter biografin Jag, Phoolan Devi – Min egen berättelse. Den ger uttryck för en elementär livsinstinkt, en bultande kraft som omöjligt kan acceptera ondsinta handlingar och resignera inför missförhållanden. Hennes skildring speglar människan och världen på ett så naket sätt att man för ett ögonblick kan undra vad floden av andra böcker egentligen tillför.

Naturligtvis återger berättelsen just Phoolans värld, sedd genom hennes eget temperament och öde. Det finns andra temperament och öden att ta del av. Men liksom hos många andra människor med drabbande erfarenheter förefaller allt nonsens, alla spetsfundigheter och poser ha bränts bort. Kvar blir en enkel klarhet som gör berättelsen universell.

Det enkla och direkta står i kontrast till de romantiserade bilder som målats upp av Phoolan Devi som legendarisk banditledare, de roller hon tilldelats och de omdömen av alla sorter som fällts över henne.

Hon föddes år 1963 i den lilla byn Gorha Ka Purwa vid floden Yamunas strand i den indiska delstaten Uttar Pradesh. Hon tillhörde den lågt stående kasten Mallah och hennes familj var mycket fattig eftersom hennes kusin Mayadin efter ett arvskifte vägrade dela med sig av den jord som tillhörde släkten.

Redan som barn ansågs Phoolan vara uppstudsig och besvärlig. Hon vägrade att böja sig för orättvisor och förödmjukelser i vardagen. När Phoolan som 11-åring giftes bort med en medelålders änkling på annan ort såg Mayadin till att hon omedelbart flyttade hem till denne man, som ett sätt att bli av med henne, i strid med sedvänjan att låta gifta flickor bo kvar i föräldrahemmet tills de började bli vuxna. Mannen förgrep sig på henne och misshandlade henne.

När Phoolan till slut kunde återvända hem var hon en paria eftersom hon övergivits av sin man. Ingen annan man ville gifta sig med henne, medan desto fler ville ta sig friheter med henne. Phoolan accepterade inte sin roll och situationen eskalerade tills ledande män i byn lejde ett banditgäng för att kidnappa henne och en gång för alla bli henne kvitt. Det var så hon blev bandit.

Phoolan Devis självbiografi går att få tag på i antikvariat och går att köpa ny på engelska. Här ger jag några smakprov och sätter dem i sitt sammanhang. Det är en sorglig och brutal berättelse, men också ömsint och vardaglig, berättad med en röst man gärna lyssnar till.

När Phoolan Devi och hennes banditgäng kapitulerade år 1983 efter en utdragen förhandling med myndigheterna var hon knappt tjugo år gammal. Hon blev villkorligt frigiven år 1994 och överöstes då av uppmärksamhet. Många artiklar skrevs om henne, även i västerlandet. En spekulativ film om Phoolan Devis liv, The Bandit Queen, hade premiär samma år. Phoolan Devi godtog aldrig filmen. Hon sade att den hade fått många saker om bakhuvudet och helt enkelt inte handlade om henne.

Phoolan Devi gavs chansen att berätta sin egen historia då ett franskt förlag sökte upp henne och erbjöd henne att författa sin självbiografi. Phoolan Devi kunde varken läsa eller skriva och visste knappt vad en bok var för någonting. Hennes enda referensram var den heliga hinduiska skriften Ramayana, som brukade bäras fram under andakt till en samlingsplats under ett stort träd i hennes hemby och högläsas för alla bybor.

Phoolan tackade ändå med glädje ja till att författa sin självbiografi, med orden att det skulle innebära en skillnad lika stor som ”mellan jorden och himlen” att själv berätta om sitt liv jämfört med att höra andra göra det. Hon dikterade biografin på kassettband. Inspelningen skrevs ut till ett manuskript på 2 000 sidor, som två författare sedan skar ned och formade till en bok. Denna lästes upp för Phoolan, som fick godkänna och signera varje sida med sitt namn, som var det enda ord hon kunde skriva.

Självbiografin inleds med en vardagsnära skildring av uppväxten i den lilla byn, med en kolerisk men i grunden kärleksfull mor, en vek och ömsint far, samt flera syskon.

När jag var liten älskade jag doften av våt jord och lera. Jag tog händerna fulla av tjock, röd lera och stoppade den i munnen. Mor grälade på mig och till slut blev hon tvungen att binda ihop mina händer för att jag skulle sluta äta jord. Den röda jorden gav näring åt grödan och leran täckte våra väggar. Den luktade oändligt gott. Men den gick inte att äta.

Phoolans temperament verkar ha följt henne från späd ålder.

Jag försökte vara undergiven, som min far sade åt mig, men jag kunde inte. Det fanns för mycket vrede inom mig.

När Phoolan sluppit ur klorna på Putti Lal, den man hon blev bortgift med som elvaåring, började livet i byn att bli outhärdligt. Män ur thakur-kasten, som var hennes plågoandar livet igenom, fattade posto utanför familjens dörr, skrek glåpord och kom med skamliga förslag. Phoolans mor fick skicka i väg henne till hennes mormor i en annan by.

Mormor var jag innerligt fäst vid och hennes kärlek och vänlighet hjälpte mig att börja leka igen med mina små kusiner och förvisa mina hemska minnen till en plats djupt nere i medvetandet. Min mörkrädsla släppte, men fortfarande drömde jag mardrömmar då och då; jag drömde att jag blev levande begravd eller låg på botten av en brunn och ropade på hjälp. Då kom mormor och väckte mig och när jag såg hennes bräckliga lilla gestalt bredvid mig blev allting bra igen.

Det sexuella våldet löpte som en svart tråd genom Phoolans liv. När hon var sexton år gammal blev hon oskyldigt anklagad av sin kusin Mayadin att ha begått en stöld i hans hem. På polisstationen i den närbelägna staden Kalpi blev hon misshandlad och gruppvåldtagen. Det var varken första eller sista gången.

Hur många de var kunde jag inte säga. De såg inte mitt ansikte och jag inte deras. Mina ögon var hårt slutna som på en stenstaty. Jag var av sten.

Efter övergreppen fördes Phoolan ut till sin far:

[S]å fort de hade gått ville han veta vad de hade gjort med mig.

’Ingenting’, sade jag. ’Ingenting. De frågade bara en massa och så slog de mig igen.’

’Det var mer än så, Phoolan. Det syns på dig.’

’Nej. De gjorde ingenting’

De hade varnat mig och sagt att om jag skrek eller ropade på hjälp skulle de köra upp chilipeppar i mig så att jag verkligen fick någonting att skrika för. Och sedan hade de skrattat.

’Ingenting alls’, sade jag gång på gång. ’De gjorde ingenting alls.’

Han måste ha trott att jag var förryckt. Jag kunde inte gråta. Jag kände ingenting alls. Min kropp existerade inte längre. Den var inte längre en del av mig, den betydde ingenting, den var inte längre min… Jag vet inte hur kroppen lyckades hålla sig på benen. Den rörde sig utan mig, vandrade runt cellen, satte sig, reste sig igen och fortsatte vandringen runt, runt…

’Lugna dig, Phoolan. Vad är det? Vad gjorde de med dig? Berätta nu…’

’Ingenting.’

Men jag kunde inte vara stilla. Jag dunkade pannan i väggen, först på ena sidan av cellen och sedan på den andra och sedan återigen, för nu började jag minnas vad de hade gjort, nu återvände minnena, det ena efter det andra: smärtan, polisernas grymtningar och förolämpningar. Jag ville se dem stekas levande. Jag ville höra dem tigga om nåd.

När hon kördes från polisstationen till domstonen på flaket till en lastbil började hon reflektera:

Där satt jag nu, omgiven av polismän. Fortfarande var jag bara barnet, inte mer än sexton år gammal, och jag var bara en fattig, okunnig flicka av lågkast som arbetade på åkern. Varför allt detta hat? Varför allt detta våld? Medan vi åkte längs vägen och jag såg skymningen komma började jag undra om det var själva styrkan inom mig de alla ville knäcka, just den styrka som gav mig viljan att hämnas och framför allt viljan att till varje pris överleva.

Till slut blev Phoolan frikänd och fick komma hem, eftersom hennes advokat lyckades skaffa fram bevis på att hon varit på sjukhuset med sin storasyster då brottet skulle ha begåtts.

Min oxe hade inte blivit utfodrad på hela tiden jag var borta och såg mycket trött och vemodig ut. Honom hade jag skött om ända sedan han var kalv och nu när han såg mig fylldes hans ögon av tårar som rann ned över mulen. Sedan slickade han min hand. Det var som om han förstod vad jag hade genomlidit. Och han hade också haft det svårt, för ingen hade tagit hand om honom och nu var han så svag att jag lutade kinden mot den grova hårfällen på hans nacke och grät jag också.

Sedan hämtade jag vatten åt honom och gick för att skära lite gräs. Jag hade inte mod nog att visa mig i byn. De som hade sett mig komma hem hade inte kunnat låta bli att lägga näsan i blöt.

’Så hon har förändrats!’ sade en av dem.

’Gud allena vet vad de har gjort med henne… Berätta Phoolan! Hur var det i fängelset?’ frågade en annan. Och en tredje sade med ett hånflin: ’Tycker du om karlar nu då, Phoolan? Hur många har du legat med?’

I deras ögon var jag en fallen kvinna. Ryktet om misshandeln, fängelsevistelsen och allt jag hade fått genomgå hade spritt sig. Mina väninnor undvek mig. De ville inte tala med mig. Men alla skvallrade om mig.

Min oxe frågade ingenting och satte sig inte till doms över mig. Han hade trofast väntat på mig och när jag kom tillbaka grät han över mig.

Hemma i byn blev Phoolan jagad av män i alla åldrar. Hon vågade inte vara hemma på natten och sov ibland uppe i ett träd. Hela familjen trakasserades. De fick inte hämta vatten i brunnen och fadern gavs inget arbete. När han väl gavs något uppdrag fick han ofta ingen lön.

En dag blev jag alldeles rasande på det. Far och jag var dödströtta efter att ha tröskat hirs åt en man som vägrade att betala oss efter arbetets slut. Han sade att Mayadin hade sagt åt honom att hålla inne vår dagslön. Jag ryckte åt mig min skära och började gallskrika åt honom.

Din förbannade hund, det är klart att du ska betala oss! Hur vågar du låta Mayadin bestämma över våra pengar? Det är vi som har arbetat, inte Mayadin. Nu betalar du, annars skär jag dig i bitar!

Mannen betalade.

Vi bar hem hirsen och gick ned till floden för att skölja den. Jag var fortfarande rasande men också full av triumf, och bestämde mig för att passa på att bada. Mor sade åt mig att vara försiktig eftersom strömmen var stark. Jag sade att nu var jag inte rädd för någonting längre, och så tog jag av mig sarin och hoppade i vattnet. Mor måste ha trott att jag tänkte dränka mig. Men jag var bara lycklig, svindlande lycklig. Jag hade förstått att eftersom de andra också levde i skräck behövde jag ju bara skrämma dem jag med! Eftersom de använde våld skulle jag ta till samma medel.

Att Phoolan passerat en gräns och började slå tillbaka med all kraft hon hade kan ha bidragit till att sarpanchen, ordföranden i byrådet, till slut lejde ett banditgäng för att föra bort henne.

Gänget som kidnappade Phoolan hade två ledare, Baboo och Vikram. Baboo ville gång på gång våldföra sig på henne, medan Vikram försvarade henne och behandlade henne respektfullt.

Phoolans närvaro ställde en rivalitet mellan de två ledarna på sin spets. Konflikten slutade med att Vikram använde Phoolan som verktyg för att ta kål på Baboo. Vikram gav till synes med sig och beordrade Phoolan att gå och lägga sig hos Baboo, varpå Vikram helt sonika sköt ihjäl honom i försvarslöst tillstånd när han trodde att han nått sitt mål.

Ett förtroligt förhållande uppstod mellan Phoolan och Vikram och de arrangerade banditbröllop i djungeln.

Det var både ljuvt och plågsamt att utan skam och utan rädsla kunna tala med den här mannen som jag knappast kände, som min familj inte kände och som hade rövat bort mig från dem. Han var respekterad av så många människor och han var så ståtlig att jag knappast vågade tro att han tillhörde samma kast som jag. Eller att jag nu tillhörde honom.

Han kysste mig. Det var första gången en man kysste mig. Det var också första gången en man frågade om jag var rädd, och om jag var lycklig.

Jag vet inte om detta ögonblick av frid och trygghet var detsamma som kärlek. Men många år senare när jag tänkte på den dagen frågade jag mig varför denne man, om han nu verkligen älskade mig, inte helt enkelt lät mig gå? Då hade jag inte behövt bli bandit. Då skulle jag ha haft en egen familj, barn, kreatur och en egen härd.

Eller också skulle jag ha dött, och då skulle allt det där inte ha spelat någon roll.

Livet som bandit var hårt för en tonåring. De var hela tiden i rörelse för att undgå polisen, med nattliga ilmarscher följda av några timmars sömn var det föll sig i skogen. Vid ett tillfälle slogs Phoolan av hur oberörda männen i gänget var av allt detta, hur de skrattade och spelade kort efter dagar utan mat och vatten. Men livet ute i naturen hade också poetiska och vackra sidor.

Vikram hade gett mig en kam att reda ut håret med och när han märkte att jag inte vågade bada tillsammans med honom eftersom jag var rädd att han skulle komma mig för nära i vattnet gick han ett stycke bort. När han kom tillbaka satt jag på stranden och kämpade med tovorna i mitt hår. Det hade redan börjat torka och lockade sig i värmen.

’Så vackert hår du har’, sade han.

Nu började solen sjunka. Den kolossala, orangefärgade bollen var på väg ned i sjön och det gjorde mig så vemodig.

’Vad tänker du på?’

’Solen kommer ju att dö i vattnet.’

’Varför tror du det?’

’Det finns ju inget mera land, detta är världens ände, så nu kommer solen att drunkna.’

Det var första gången jag såg solen gå ned över ett vatten så stort att man inte såg motsatta stranden. Men männen begrep inte att min värld hade klara gränser, att den slutade där jag inte kunde se den längre. Båda skrattade och Bare Lal sade: ’Tror du att detta är världens ände? Vad har vi under fötterna då? En värld som växer uppåt?’

Jag försökte förtvivlat fatta vad de menade. Slättlandet och floden var allt jag kände till. Ända sedan jag var liten hade jag sett solen dö på andra sidan av Yamuna och en ny sol födas nästa morgon. Jag önskade att jag hade hållit tyst.

Phoolans elddop som bandit kom när hennes nyfunna vänner uppmanade henne att ta hämnd på sin förste make Putti Lal.

Männen hade bundit hans händer på ryggen precis som han en gång i tiden gjort med mig. Och nu mindes den lilla horan allt han hade gjort med henne, hur han hade försökt skära henne med sin kniv, hur han hade våldfört sig på henne och tryckt in sitt rovdjur i hennes hand och hennes mun. Hur han hade slagit henne när hon skrek av skräck och hur han hade lagt sin tunga kropp över hennes när hon försökte fly…

För första gången i mitt liv slog jag någon precis lika obarmhärtigt som jag själv hade blivit slagen. Nu hade jag makten. Alla karlarna hejade på mig. Jag slog hårdare och hårdare, halvgalen av min lust att hämnas. Neemgrenen bet inte lika hårt som en järnskodd lahti men den slet sönder hans kläder och rev upp långa röda strimmor på hans hud. Jag slog och slog på odjuret som hade gjort mig så mycket ont. Jag piskade det tills det dog.

’Tänker du göra om det där fler gånger?’, skrek jag åt honom.

Jag krossade hans rovdjur. Jag stack honom i skrevet med grenen på samma sätt som han tänkt skära mig med kniven och sedan stampade jag på hans rovdjur och krossade det!

Phoolan ville ta hämnd även på sin kusin Mayadin, som hon ansåg låg bakom nästan allt ont som hänt henne. Men Vikram sade att hon inte kunde bära hand på sin släkting. I stället sökte de upp en viss Mansukh, som var den som angett Phoolan för den påhittade stölden och gett polisen i Kalpi fria händer med henne. Det blev Phoolans första mord, och efter det fanns ingen väg tillbaka till ett normalt liv.

Karlarna släpade honom med sig och band honom. Vikram gav mig sitt gevär.

’Så där ja’, sade han. ’Skjut honom.’

Plötsligt kände jag mig mycket rädd. Mansukh låg på knä och bad för sitt liv. Och jag som bara längtade efter att plåga dem, se dem darra av skräck…

’Jag kan inte.’

’Jo, det kan du. Du måste. Om inte du skjuter honom kan inte jag göra det. Tänk på vad han har gjort mot dig. Det var du som var hans offer, inte jag.’

Jag blundade och sköt.

Tre av männen sköt samtidigt som jag. När jag öppnade ögonen låg Mansukh på vägen, död. Blodet rann över hans fina vita kurta.

Jag hade fått hjälp att besegra min skräck för att skjuta en levande varelse. Jag hade tagit hämnd på ett effektivare sätt än med ord, skrik och tårar. Jag hade ett rättvisans redskap i min hand och det enda jag behövde göra var att stå stadigt på benen, blunda och trycka på avtryckaren. Sedan var demonen borta för alltid. Aldrig mera skulle han tillfoga någon samma skada som jag hade lidit. Så enkelt var det. Och så ohyggligt.

Efter detta dåd blir de bybor som behandlat Phoolan illa livrädda att de ska gå samma öde till mötes. En delegation sänds ut till henne, ledd av sarpanchen, byrådets ordförande.

’Förlåt mig’, gnällde han ömkligt. ’Släpp mig fri, o gudinna! Du är en gudinna! Du är Durga!’

’Och vad är du själv? Du är ett svin! När jag bodde i din by som en vanlig människa sade du att jag var en dålig människa. Och nu säger du att jag är en gudinna!’

[…] Några av männen från byn kom fram och hängde blommor på våra karlar och en av dem kom med en bricka med sötsaker och en tjock sedelbunt.

’Jag vill inte ha era gåvor! Jag vill inte ha era pengar! Jag kommer att bränna upp dem mitt framför näsan på er!’

Men då började hela skaran att jubla och ropa: ’Länge leve Phoolan Devi!’

Jag hade skonat deras eländige lögnhals till sarpanch och nu lovprisade de mig! Jag tog sedelbunten från brickan. Det måste ha varit tjugotusen rupier. Och sedan satte jag eld på den. Det hela äcklade mig. Men samtidigt var jag oerhört uppspelt. Det var en härlig känsla att se dem så här, ha dem i mitt våld. De bönföll mig att komma till deras hus, dela deras måltid, ge dem min välsignelse och mitt beskydd.

[…] Nu hade jag bevisat det jag alltid hade misstänkt, att folket i byn var fega, ryggradslösa stackare. Bakom mig grät de av lättnad över att Durga hade skonat deras by. Durga och hennes gevär – det var makten som skrämde dem, makten de respekterade, vad den makten än bestod av. Nu visste jag det.

Nya tragedier väntade runt hörnet då en bandit vid namn Shri Ram, som varit Vikrams mentor, släpptes ur fängelset och anslöt sig till Vikrams och Phoolans gäng. Shri Ram tillhörde thakur-kasten, liksom så många andra av de män som gjorde Phoolan ont. Kastmotsättningarna tilltog i banditgänget och Shri Ram försökte lönnmörda Vikram. Han överlevde nätt och jämnt, med Phoolans hjälp.

Banden mellan Phoolan och Vikram stärktes medan han långsamt återhämtade sig i en tillflyktsort i Nepal. De fick tid till att reflektera över sin sina liv som dacoits, som är den indiska benämningen på de stråtrövare som funnits i Indien i århundraden. Vikram hade blivit dacoit sedan han som femtonåring försökt hjälpa sin kusin Madhav, som dragits in i en härva av kidnappningar som en följd av kastmotsättningar.

’Om alla hade samma rättigheter, Phoolan, skulle Madhav och jag aldrig blivit dacoits’

Jag kände att detta var den man jag ville stanna hos hela livet och jag visste inte vad jag skulle ha tagit mig till om han också hade dött. Han var fortfarande svag men verkade ändå lite piggare än förut.

[…] Med huvudet i mitt knä sade han sakta:

’Du kan hela mig, Phoolan. Du har så mjuka, varma händer.’

Leende började jag massera hans rygg med varsamma rörelser.

’Det var skönt, Phoolan… Jag älskar dina händer. De får smärtan att försvinna. Det är sant att du är en gudinna. Det är tack vare dig som jag fortfarande lever. Du får inte gå ifrån mig…’ Han sade många saker som han aldrig sagt förut, och han bad mig också förlåta honom. ’Jag har förstört ditt liv.’

Men jag svarade att tvärtom hade han ju räddat mig.

Shri Ram lyckades övertyga Vikram om att det inte var han som försökt mörda honom, och de två banditgängen återförenades. Phoolan å sin sida väntade bara på när nästa mordförsök skulle ske. För att förekomma detta ville Phoolan själv skjuta ihjäl Shri Ram, men Vikram hindrade henne. I stället sköts Vikram ihjäl i sömnen med Phoolan vid sin sida.

För Phoolan själv blev detta inledningen till hennes värsta mardröm. Shri Ram och hans män förgrep sig på Phoolan och släpade runt henne naken från by till by och lät alla som ville göra samma sak. Till slut lyckades hon fly tack vare att en brahmin i en by lurade Shri Ram. Han sade att han ville ha Phoolan för sig själv i sitt hus, men lät henne smita bakvägen ut på ett majsfält, med hjälp av två ynglingar i brahminens tjänst.

Denna ädelmodiga handling blev brahminens död. Shri Ram och hans män hällde bensin över honom och tände på och brände sedan ned hela byn.

De tre flyende kravlade upp i ett klippområde omgivet av öppna fält. Där höll de sig gömda i ett par dagar utan mat eller vatten. Då inträffade något säreget.

Jag hävde mig upp från marken och i detsamma prasslade det i buskarna vid mina fötter. En stor orm med svarta och gula fjäll ringlade fram och höjde huvudet mot mig.

Jag stelnade till. Sedan, så långsamt jag kunde, makade jag mig upp på huk, redo att slå till. Ormen betraktade mig och de gyllene ögonen i det svarta ansiktet hade ett uttryck som om han när som helst tänkte tala till mig. Jag tittade tillbaka och plötsligt kunde jag inte behärska mig längre utan brast i gråt som en skrämd barnunge.

Stora tårar rann över mina kinder.

’Vem är du? Tänker du hugga mig? Har Gud skickat hit dig för att hugga mig?’

Ormen lyssnade utan att röra sig. De två ynglingarna drog sig förskrämt undan.

’Han tänker hugga! Slå ihjäl honom!’

’Vem är du? Om Gud sänt dig för att döda mig så gör det. Om han har sänt dig för att skydda mig, så hjälp mig…’

Ormen sträckte på halsen och rörde sitt vackra huvud från sida till sida. Ända sedan jag var liten hade jag haft många ormar omkring mig fast jag aldrig brukat tala med dem på det här viset. Den här arten kände jag inte igen och visste inte om den var farlig eller ej, men han var ju stor och kraftig så förmodligen var det en giftorm. Men det verkade faktiskt som om han hade kommit bara för att tala med mig.

Så jag började tala. Jag berättade alltsammans för honom, vad jag hade fått lida i Shri Rams händer och vilken mardröm som nu gick mot sitt slut. Och ormen rörde huvudet från sida till sida och betraktade mig medan jag talade.

De två ynglingarna stod som förlamade.

’Kanske det är någon du känner’, viskade Kali. ’Någon från ert gäng. Han lyssnar ju till vartenda ord du säger.’

Ormen höjde på huvudet och väste. Han släppte mig inte med blicken. Han hade hört allt jag sade, det var jag säker på. Nyss hade jag varit alldeles torr i halsen men nu var törsten försvunnen.

Och plötsligt vände ormen om och ringlade upp på en klippa. Där såg han ut i fjärran och sedan vände han sig till mig igen. Två gånger till gjorde han samma åtbörd, vände huvudet åt ett visst, bestämt håll och sedan mot mig.

’Ska jag åt det hållet?’ frågade jag.

Han rörde huvudet hit och dit och väste igen. Och sedan såg han för fjärde gången åt samma håll. Nu förstod Kali det också.

’Han vill att du ska följa honom, Phoolan! Han visar dig vägen!’

Full av lättnad och vördnad förde jag samman händerna och bugade mig för ormen.

’Vem du än är’, sade jag, ’så överge mig inte. Vaka över mig och ge mig styrka att överleva.’

Med majestätisk hållning ringlade ormen runt klippan och vi följde efter honom, bort från byn och vidare genom buskskogen i eftermiddagshettan. Efter ungefär en kvart fick jag syn på ett litet källsprång bland klipporna. Vi var räddade!

Jag har läst liknande vittnesmål från andra människor i hopplösa situationer, som i krig, där de passerar en fysisk och mental gräns, varpå de får en ny relation till omvärlden, som börjar ge vägledning.

Ibland när jag funderat ut en plan kändes det som om en liten flicka kom till mig och viskade: ’Inte den vägen, Phoolan, där finns det poliser…’ Den lilla flickan var gudinnan Durga och hon beskyddade mig. Det var jag säker på. Och männen också. Min övertygelse gav dem mod.

Phoolan Devi blev besatt av att hämnas på Shri Ram. Vid ett tillfälle genomförde hon och och två andra banditgäng en stor räd mot byn Behmai där Shri Ram gömde sig. Han undkom, men 22 män som tillhörde samma thakur-kast dödades. Denna händelse blev känd i hela Indien och kom att kallas massakern i Behmai. Enligt Phoolans egen version av händelseförloppet var hon inte direkt ansvarig för morden, men hon fick ett högt pris på sitt huvud och situationen började bli ohållbar.

Det var inte bara hämnd som drev Phoolan Devi. Präglad av sin fattiga uppväxt stal och straffade hon de rika och delade ut deras pengar och värdesaker till de fattiga, främst till kvinnorna, som en modern Robin Hood. Att banditgängen i Indien över huvud taget kunde verka berodde på att de fick hjälp av fattiga bybor, som gav dem mat, beskydd och underrättelser. Men Phoolan sticker inte under stol med att flertalet av de banditer hon mötte helt enkelt var kriminella som var ute efter pengar.

Kapitulationen skapade stor vånda hos Phoolan. Hon skulle överlämna sitt vapen till delstatsguvernören i Madhya Pradesh i en väl förberedd ceremoni. Tusentals personer samlades för att bevittna det hela.

Jag gick in i ett tvättrum och bytte om. Uniformen jag hade burit, skjortan och stövlarna som luktade djungel och svett och frihet, föll i en liten hög på cementgolvet. Jag kammade håret, drog åt den röda duken om pannan och tvättade mig i ansiktet. Vattnet var iskallt. Mina händer skälvde.

Fängelset var ett annat slags djungel. Vid ett tillfälle kom hennes familj på besök.

När jag var barn hade far vägrat att inse min egenart. Jag var inte som andra små flickor. En flicka skulle vara tyst och stillsam och inte så egensinnig som jag. Små flickor fick inte fnittra offentligt eller vandra omkring på egen hand eller ge svar på tal när de fick ett skamligt förslag. Jag hade gjort revolt. Det kunde far inte bära. Han hade alltid dragit sig för öppna konfrontationer, han hade aldrig kunnat försvara sig. Han var en from och enkel man som var villig att dö som han hade levat. Hans undergivenhet skrämde mig. Inte ens när jag hade Mayadin framför min gevärsmynning hade far begärt mer än en usel jordlapp.

När jag var femton år och hade blivit halvt ihjälslagen av polisen i Kalpi hade han ändå bugat sig för Mayadin. Det var då det hade gått upp för mig att jag faktiskt inte hade någon som kunde skydda mig.

Och nu när jag satt i fängelset i Gwalior och visades upp som en ovanligt otäck råtta svor och förbannade jag honom. Men han strök mig över huvudet på samma sätt som han hade gjort när jag var liten.

[…] jag var mycket hätsk mot far och kunde inte låta bli att visa det. Efteråt ångrade jag mig bittert. Det var nämligen sista gången jag såg honom. Han dog innan jag kunde be honom om förlåtelse för min hätskhet.

Det kom många giftermålsanbud till fängelset, från när och fjärran. Det ryktades också att hon var gift med sin högra hand i banditgänget, Man Singh, vilket hon ihärdigt förnekade.

I minna ögon var männen demoner. Det skulle de alltid förbli. När någon journalist frågade mig vad Shri Ram egentligen hade gjort med mig svarade jag inte utan skickade bara i väg dem. Ingen utom jag visste vad jag hade genomlidit. Ingen utom jag visste hur det kändes att vara levande men ändå död. Vid en ålder när andra unga kvinnor tålmodigt väntar på sina män och gräddar chapatis vid den husliga härden var jag förvandlad till en sten i djungeln, en sten utan känslor och utan ånger. Jag var inte kvinna längre. Och en sten kunde inte gifta sig med en man när det var männen som hade gjort henne till sten.

Trots dessa ord gifte sig Phoolan Devi när hon kom ut ur fängelset och inledde ett nytt nytt liv i Delhi.

Slutorden i självbiografin är värda att återges i sin helhet.

I februari 1994, elva år efter min kapitulation öppnades portarna till Tiharfängelset i Delhi för mig och jag var fri. Villkorligt frigiven, med husarrest och polisbevakning, för högsta domstolen hade ännu inte fällt någon slutgiltig dom.

Jag var inte längre samma människa.

Borta var det okunniga flickebarnet som trodde att världen slutade där åkrarna slutade och att solen drunknade i floden varje kväll. Borta var vilddjuret som med Durgas hela intensitet kämpat för att överleva i djungeln. Och borta var min hämndlystnad.

Fortfarande kunde jag varken läsa eller skriva, men jag hade lärt mig se, höra och förstå mera av världen och av andra människor.

I min hemby säger man att när demonen Kans slår ett nyfött flickebarn med blixten och dödar henne kommer hon att fara upp i skyn och bli en ny blixt.

Demonen slog mig med blixten och sedan slog jag ned på andra.

---

Många har uttalat sig om mig och fört min talan utan att jag själv fått säga något. Många människor har föraktat mig, många har vänt sig bort från mig när jag bett om hjälp. Jag har kallats plågoris och brottsling.

Och jag säger inte att jag är en god människa, men jag är heller ingen brottsling. Jag lät bara människor lida samma kval som de själva tillfogade mig.

Jag har mött banditer av alla slag. Mördare som velat ta mitt liv, journalister som velat ha min historia, fotografer som velat få mitt ansikte på bild. Alla har de ansett att de kunde tala om mig som om jag inte fanns, som om jag inte hade några rättigheter. Banditerna i djungeln torterade min kropp men de andra försökte tortera min själ.

Detta är första gången en kvinna av min kast har fått berätta sanningen om sitt liv och ge ett offentligt vittesbörd om de oförrätter vi utsätts för.

Det är min förhoppning att mitt vittnesmål ska kunna hjälpa andra människor, mina förödmjukade systrar, mina utnyttjade bröder. Jag vill visa att alla människor, oavsett ras, kast, hudfärg och kön, har ett värde.

Jag vill ha respekt. Jag vill att man ska erkänna Phoolan Devis människovärde och därigenom tillerkänna andra samma värde.

Nu börjar en ny kamp, men av ett annat slag. Jag har överlevt i byarna och i djungeln och nu ber jag att jag ska kunna överleva också i staden och kunna hjälpa dem som lider samma kval som jag en gång gjort.

I mitt nästa liv blir ödet kanske inte lika grymt mot mig.

Durga, hör min bön:

Besjung mina dåd

Berätta om min kamp

Min kamp mot de svekfulla demonerna

Förlåt mig mina fel

Och skänk mig frid.

År 1996 valdes Phoolan Devi in i Indiens parlament med målet att kämpa för fattigas och kvinnors rättigheter. Fem år senare, den 25 juli 2001, sköts hon till döds utanför sitt hem i New Delhi. Mordet verkar ha utförts som hämnd av män ur thakur-kasten. En av dessa män blev dömd för dådet år 2014.

Behovet av rättvisa är en mänsklig instinkt snarare än en teoretisk idé. Det är en primitiv kraft liksom andra basala drivkrafter, som sexualdriften. Den kan leda till något gott, men den kan också vara farlig.

Att strävan efter något gemensamt gott ligger i vår natur bevisas av att den kan poppa upp var som helst, som i en indisk by bestående av några lerhus vid en flodstrand, i ett samhälle som sedan tusentals år är präglat av kastsystemet, i en flicka som var analfabet och knappt visste vad en bok var för något då hon ombads att skriva sin självbiografi. Som ett litet, härdigt skott i näringsfattig jord.

Alla människors lika värde kan låta som en utsliten fras, men man inser dess fulla innebörd när principen trasas sönder i verkliga livet, när den sopas bort från samhälleliga regler och normer.

Med tanke på de semantiska invändningar man ibland hör så innebär uttrycket så klart inte att alla människors värde befinns vara lika då det mäts, utan tvärtom att det grundläggande människovärdet är något som inte alls kan mätas, och att människor därför inte kan rangordnas.

De som säger sig sträva efter det gemensamma goda är så klart inte alltid samma människor som verkligen har denna instinkt. Panait Istrati är annan favoritförfattare som liksom Phoolan Devi var en instinktiv upprorsmakare. Han uttryckte sig så här:

Det goda och det sköna, om man manade fram dessa två på ett möte i Nationernas Förbund skulle man inte ens lyckas röra en maskinskriverskas hjärta, men försök vid Porte de Clignancourt, där kan man med dem lyfta tio tusen själar.

Porte de Clignancourt är en plats i norra Paris som bland annat är känd för brottslighet och prostitution.

Eftersom det är nästan 30 år sedan Phoolan Devis självbiografi kom ut, i internets barndom, hittar jag inte så många recensioner på nätet. Jag fastnar för en anmälan i en brittisk tidskrift för fångar, Inside Time. Recensenten skriver:

This book will bring strength to all who read it and is a must for every female prisoner and victim of aggression as they will derive the greatest benefit from it.