En sommardag i mitten på 70-talet satt jag i mina föräldrars Volvo PV utanför Källbybadet i Lund och lyssnade på bilradion. Min storasyster var på simskola. Radiorösten berättade om en rymdsond som undersökt Jupiter och dess månar. Nu i efterhand förstår jag att det måste ha rört sig om Pioneer 11. Jag drabbades av förundran och skräck inför existensen av främmande planeter och den oändliga rymden.
Långt senare har jag begrundat det märkliga i att vårt välbekanta landskap med städer, fält och skogar vilar på bottenlösa hav av glödande magma. Men denna tanke har inte alls lett till samma drabbande förundran som tanken på planeterna i rymden ledde till när jag var tre eller fyra år gammal. Den har inte växt till mycket mer än en tanke.
Till viss del beror det säkert på åldern. De flesta av oss blir mindre mottagliga för omedelbara intryck när vi växer upp. Vi spinner en kokong omkring oss av tankar om världen. På insidan av denna kokong målar vi bilder av det som finns på utsidan. Vi målar lager på lager av föreställningar allteftersom tiden går. Det gör det allt svårare att se och förnimma världen – vi ser bara våra egna föreställningar om den.
På samma sätt är det ju med minnen. Jag har under årens lopp ofta tänkt tillbaka på radiorösten i bilen som berättade om främmande planeter. Det gör det svårt att veta om jag numera verkligen minns själva händelsen, eller om jag bara når fram till mina tidigare försök att komma ihåg den, till de bilder jag målat av den när det egentliga minnet svikit.
De allt tjockare lagren av målningar på kokongens insida gör den närapå ogenomskinlig. Det blir svårt att känna vinddraget från världen genom de trådar kokongen är spunnen av. Naturligtvis blir det då allt svårare att göra riktiga avbildningar av världen. Till slut avbildar vi bara de bilder vi redan målat, eftersom det är det enda vi ser. Även om vi har de bästa avsikter börjar vår världsbild avvika mer och mer från hur världen egentligen ser ut.
Det tycks mig som om mycket av stolligheterna i världen, och mycket av dess elände, bottnar i att människor slutar se världen, slutar se sig själva, att de bara ser sina egna föreställningar om den, bara hör sina egna utsagor om den. Människor som är blint övertygade om godheten hos den ideologi de målat upp för sig själva och varandra kan trampa oskyldiga människor under fötterna utan att märka det, medan de känner det som om de går på moln, med ett saligt leende på läpparna.
Den blinda övertygelsen om att stå på det godas sida förknippas oftast med religion, men tillskrivs ibland den politiska vänstern. Men högern har sin egen blindhet. Människor på högerkanten kan bli så övertygade om att deras eget synsätt är det enda förnuftiga att de inte ser att andra perspektiv kan var minst lika rationella. De ser inte att de själva, med förnuftet som förment ledstjärna, kan förirra sig långt ut på ideologiska gungflyn och sjunka ner i det irrationella träsket.
Om högern ibland förväxlar ideologi med förnuft, så förväxlar materialister ibland på ett liknande sätt sin egen världsbild med vetenskap. Men vetenskapen är ju endast en metod att nå kunskap. Huruvida vetenskapen ger stöd åt en materialistisk världsbild är en fråga som bara kan avgöras empiriskt. Svaret är inte givet på förhand.
Från Newtons dagar fram till förra sekelskiftet gav vetenskapen alltmer stöd åt just en sådan materialistisk eller realistisk världsbild. Objekten som vi ser finns verkligen därute, oberoende av om vi observerar dem eller inte. Observatören är sekundär och är liktydig med den sinnrikt sammanfogade klump materia som utgör dess kropp.
Men sedan början av 1900-talet har vetenskapen börjat peka i en annan riktning. Både relativitetsteorin och kvantmekaniken kräver en observatör för att dess ekvationer ska kunna motiveras och förstås på ett enkelt sätt. För att uttrycka samma sak mer målande: det levande subjektet verkar vara en grundläggande beståndsdel i världen.
Jag kan inte låta bli att följa debatten om dessa frågor bland vetenskapsfilosofer och fysiker. Trots att vetenskapen sedan länge inte ger något stöd åt den naivt materialistiska världsbilden vägrar många fysiker och filosofer att acceptera faktum. De trivs så bra med de bilder de målat på insidan av sin kokong – bilder av objekt som far omkring oberoende av dem själva – att de håller för öronen om man knackar på kokongens utsida och säger att världen därute verkar vara beskaffad på ett annat vis.
Nu invänder säkert någon att jag säger emot mig själv när jag pratar om en värld utanför kokongen när jag nyss sagt att vetenskapen antyder på att det inte finns några objekt oberoende av det levande subjektet. Men jag använder begreppet världen därute i en något mer subtil mening. Frånvaron av objektivt existerande föremål utesluter till exempel inte objektivt existerande naturlagar som styr vad vi observerar. Vi kan ha rätt eller fel när vi försöker tolka världen och dess uppförande. För att låna devisen från Arkiv X: The truth is out there.
Mitt intryck är att fysiker som framhärdar i sin snävt materialistiska världsbild sällan nyktert och sakligt bemöter de empiriska fakta och teoretiska modeller som pekar i en annan riktning. De verkar inte vilja överväga möjligheten att de har fel, eller ens leka en liten stund med alternativa världsbilder och undersöka vad de leder till. Dessa bemöts istället med föraktfullt avfärdande, tystnad, eller med långsökta teorier vars syfte är att upprätthålla den egna världsbilden trots de fakta som talar mot den.
Som ett exempel på en sådan långsökt teori kan jag ta superdeterminism. Det är en idé som uppkommit för att bortförklara det märkliga uppförande hos par av partiklar som är sammanlänkade i kvantmekanisk mening. Låt mig göra en utvikning och förklara vad som menas med detta, för att sedan återkomma till superdeterminismen, som också kallats den slutgiltiga konspirationsteorin.
Att två partiklar är sammanlänkade kan innebära att om vi undersöker den ena partikeln och ser att den befinner sig i ett visst tillstånd, ökar omedelbart sannolikheten för att få se den andra partikeln i ett liknande tillstånd, hur långt bort denna än befinner sig – det må vara i en annan galax. Denna sannolikhetsökning färdas i viss mening oändligt snabbt från den ena sammanlänkade partikeln till den andra. Einstein kallade detta fenomen spooky action at a distance. Den ökade sannolikheten för att den andra partikeln ska befinna sig i ett liknande tillstånd som den första innebär att de båda sammanlänkade partiklarnas tillstånd blir starkt korrelerade när vi undersöker dem bägge två.
Det behöver inte nödvändigtvis ligga något mystiskt i ett sådant uppförande. Man kan tänka sig att de två partiklarna befinner sig i givna tillstånd från början, innan vi observerar dem, och att de sannolikheter vi använder för att beskriva de möjliga tillstånden bara speglar vår okunskap om det givna, verkliga tillståndet. I så fall kan man säga att det finns dolda variabler vars värden exakt bestämmer vardera partikelns tillstånd. En sådan modell är deterministisk och sannolikheterna har inte har någon fundamental betydelse. Därför krävs ingen sannolikhetsöverföring med oändlig hastighet. Det tillstånd vi observerar hos den ena partikeln är redan bestämt av de dolda variablerna. Den ökade sannolikheten för att observera ett liknade tillstånd hos den andra partikeln beror på att vi vinner mer kunskap om värdena på de dolda variablerna vid observationen av den första partikeln, vilket rent logiskt påverkar sannolikheten för att få se ett liknande tillstånd hos den andra partikeln. Men i själva verket är detta tillstånd bestämt redan i förväg, även om vi inte känner till det förrän vi observerar det.
En noggrannare statistik analys visar dock att en sådan deterministisk förklaringsmodell med dolda variabler inte kan ge upphov till så starka korrelationer mellan de sammanlänkade partiklarna som man observerar vid experiment. (Detta gäller åtminstone alla normala modeller med dolda variabler, där dessa beskriver egenskaper hos själva partiklarna och följer med dem i deras rörelser.) Däremot stämmer de experimentella resultaten perfekt överens med de förutsägelser kvantmekaniken gör. Men i kvantmekaniken finns ingen determinism; tillståndet hos den ena sammanlänkade partikeln är inte givet innan vi undersöker den, och sannolikheterna är fundamentala storheter. Vi är tillbaka i en modell där en observation av den ena sammanlänkade partikeln omedelbart ändrar tillståndet hos den andra partikeln, i form av förändrade sannolikheter.
Allt mer förfinade experiment utesluter nu nästan alla andra förklaringar än den kvantmekaniska. En av få möjligheter som återstår för att undkomma kvantmekaniken och Einsteins spooky action at a distance är att föreställa sig att det är bestämt på förhand vilka observationer vi ska göra av de båda sammanlänkade partiklarna. Det kan då vara bestämt att vi alltid ska göra par av observationer av dem som till synes bekräftar den starka korrelation som kvantmekaniken förutsäger, även om korrelationen skulle varit svagare om vi kunnat välja fritt hur vi skulle observera dem.
Men hur i hela fridens namn skulle något sådant kunna bestämmas på förhand, och när skulle det ha bestämts? En forskargrupp i Wien har nyligen utmanat denna idé genom att låta slumpmässiga färgskiftningar i ljuset från en stjärna som ligger 600 ljusår bort avgöra på vilket sätt den ena partikeln observerades, medan färgskiftningar i ljuset från en annan stjärna som ligger 2 000 ljusår bort i motsatt riktning på himlavalvet avgjorde på vilket sätt den andra partikeln observerades. Poängen med detta arrangemang var att skjuta tidpunkten då det skulle kunna bestämmas på förhand hur observationerna skulle ske så långt bakåt i tiden som möjligt. Eftersom ljuset från den närmaste stjärnan sändes ut för 600 år sedan måste det senast på medeltiden ha avgjorts hur experimentet i Wien år 2016 skulle utföras. En absurd tanke.
Nu kommer vi tillbaka till superdeterminismen. Istället för att tänka sig att det på oklart sätt bestämdes i ett hemligt rådslag under medeltida källarvalv hur vetenskapsmännen i Wien förra året skulle observera par av sammanlänkade partiklar, kan man till en mer generell naturlag upphöja principen att vi alltid måste välja att göra observationer som till synes bekräftar kvantmekaniken. Egentligen är världen dock deterministisk och kan beskrivas av en materialistisk modell med dolda variabler. Detta skulle bli uppenbart om bara vetenskapsmännen fritt kunde välja vilka experiment de skulle utföra. Moder Natur konspirerar alltså mot oss. Hon döljer konsekvent sitt rätta ansikte genom att bara visa oss väl valda glimtar som ger en felaktig bild av hur hon egentligen ser ut.
Sanningen att säga är det väldigt få fysiker som tar superdeterminismen på allvar. Men bland dem finns nobelpristagaren Gerard ’t Hooft och andra högt begåvade personer. Hur är det möjligt? Jag kan bara förstå det hela psykologiskt. Den metafysiska världsbild de målat på insidan av sina kokonger betyder så mycket för dem känslomässigt att de vägrar acceptera att världen därute ser annorlunda ut när de kikar genom det hål i kokongens vägg som vetenskapen borrar upp.
Med hjälp av denna metafor skulle superdeterminismen kunna uttryckas som följer. Fysikern som är fången i sin egen världsbild vill inte tro sina egna ögon när hon kikar ut på världen genom ett hål i kokongens vägg. Hon kommer därför på den lysande idén att det hon får syn på, det som till synes motsäger hennes världsbild, bara är en liten målning som någon därute håller upp framför titthålet. Om denna någon ryckte undan denna lilla målning så att fysikern därinne fritt kunde titta ut skulle världen därute se ut precis som hon föreställde sig den från början. Fast det händer aldrig.
Det är lätt att raljera över andras tokerier. Men vi bär alla en världsbild inom oss som ger mening och riktning åt vårt liv, åt våra strävanden. Om någon vill rycka den från oss reagerar vi kraftfullt och instinktivt, eftersom vi då riskerar att förlora fotfästet. Vi vet alla hur djupt religiösa eller politiska övertygelser sitter, hur omöjligt det är att få någon att ändra uppfattning genom att argumentera och dra fram exempel som motsäger denna övertygelse. I det längsta skruvar vi på vår argumentation och omtolkar empirin för att försvara vår position. De som känner mig skulle kanske säga att jag själv mer envetet än de flesta försvarar mina ståndpunkter, vilka invändningar jag än möter.
Det intressanta är att denna starka och irrationella (eller snarare a-rationella) reaktion är lika påtaglig i vetenskapliga som i politiska eller religiösa strider. Uppenbarligen har vetenskapens utveckling sedan Newtons tid inspirerat till en metafysisk materialism hos oss västerlänningar som vi tyr oss till och vägrar släppa taget om vad vetenskapen själv än säger. Vi har blivit beroende av den Newtonska materialismen; att ifrågasätta den är att röra oförsiktigt vid något mycket ömtåligt i vårt själsliv.
Jag psykologiserar. Det är en annan vana eller ovana jag har, utöver att envetet försvara mina ståndpunkter. Kanske beror det på att min pappa var psykolog. Freud, Jung, Adler och Skinner var ofta närvarande vid middagsdiskussionerna när jag var liten och blickade ständigt ned på mig från bokhyllorna.
När jag vuxit till mig och tog ned böckerna från hyllorna och började läsa gjorde Freuds texter ett märkligt intryck på mig. Han skrev med utsökt klarhet, kontrollerat och till synes logiskt, men resonemangen mynnade ibland ut i slutsatser som verkade knäppa eller långsökta. Jag lyckades aldrig överbrygga klyftan som jag uppfattade mellan den trygga auktoritativa rösten som man gärna lyssnar till och den fixerade rättshaveristen som driver märkliga teser in absurdum. Konspirationsteoretiker har ett liknande drag; de lägger fram fakta och omständigheter som stöder deras teorier på ett till synes ovedersägligt sätt, och man fångas lätt i den väv de spinner, men tar man ett steg tillbaka framstår alltihopa som långsökt och dumt.
Samma sak med superdeterminismen. De fysiker som tar denna slutgiltiga konspirationsteori på fullt allvar måste lida av någon fixering; de måste bära med sig något de inte tycker sig ha råd att släppa, något som får dessa högt intelligenta människor att med vetenskapen och rationaliteten som ledstjärna förirra sig långt ut på det irrationella gungflyet.
I sin självbiografiska bok Mitt liv ägnar Jung ett intressant kapitel åt Freud och deras avbrutna vänskap. Jung återger ett samtal som han i sin ungdom hade med Freud, där denne uttrycker en allvarligt menad uppmaning:
”Min käre Jung, lova mig att aldrig överge sexualteorin. Den är det allra väsentligaste. Ser ni, vi måste av den göra en dogm, ett orubbligt bålverk.” Detta sade han till mig med stark lidelse och i en ton som om en far sade: ”Min käre son, lova mig nu en sak: gå varje söndag i kyrkan!” Något förvånad frågade jag honom: ”Ett bålverk – mot vadå?” Varpå han svarade: ”Mot den svarta slamfloden” – här tvekade han ett ögonblick – ”av ockultism.”
Det kan inte hjälpas att jag osökt associerar Freuds övertygelse om sin egen sexualteori till vissa fysikers övertygelse om sin materialistiska världsbild. Jung analyserar Freuds fixering vid sin teori, och skulle jag vilja tillämpa en liknande analys på dessa fysiker:
Ett stod klart för mig: Freud, som ständigt med eftertryck talat om sin irreligiositet, hade lagt en dogm tillrätta åt sig, eller fastmer, i stället för en nitälskande Gud som hade gått förlorad för honom hade trätt ett annat tvingande beläte, nämligen sexualitetens; en gestalt som inte var mindre påträngande, anspråksfull, hotande och moraliskt ambivalent. […] Fördelen med denna förvandling bestod för Freud till synes i att den nya numinösa principen syntes honom vara mer vetenskapligt legitim och fri från varje religiös belastning. I grund och botten förblev emellertid numinositeten som psykologisk egenskap hos de båda rationellt inkommensurabla motsatserna – Jahve och sexualiteten – densamma.
Det räcker att byta ut ordet sexualitet mot materialism. Den senare borde dock snarare beskrivas som amoralisk än som moraliskt ambivalent. Båda är dock lika anspråksfulla. Den förra förklarar enligt Freud människans hela psyke, och den senare förklarar enligt dess anhängare hela världen, inklusive människan och hennes psyke.
Men vad är fördelen för oss västerlänningar med att byta ut Gud mot materialism? Sexualiteten har sin egen dragningskraft, förutom att den är vetenskapligt legitim. Men vari ligger den känslomässiga lockelsen i materialismen? En tänkbar förklaring är att den är rogivande. Den lär oss att livet är bara några molekyler som för en liten tid råkar samla sig till en mänsklig kropp, att kärlek bara är kemi, att glädje bara är en cocktail av signalsubstanser i hjärnan. Det återkommande ordet bara blir en vaggsång som får oss att slappna av. Vi behöver inte ge oss in i någon Jakobsbrottning, vi kan inte välja fritt mellan det goda och det onda, vi har inget ansvar för våra val inför Gud eller evigheten. I detta ljus blir ett ifrågasättande av materialismen ett försök att rycka från någon ett sängtäcke som gör livet ljumt och behagligt.
Världen kan beskrivas så som materialisterna säger att den är, men den är inte bara så, även om denna beskrivning är ett effektivt verktyg för att manipulera världen så som vi känner den. Ju närmare vi undersöker själva materien, desto mer upplöses den framför våra ögon till matematiska abstraktioner som inte kan tolkas materialistiskt. Beteendet hos de sammanlänkade paren av partiklar är ett exempel på detta.
En annan förklaring till att tron på materialismen trots dessa insikter förblir stark är dess begränsning; dess nyckelord bara skonar oss från oändligheten. När man tänker efter finns det knappast någon myt om världen som är enklare att förstå, och som samtidigt ger oss känslan av att förstå allt. Vi får känslan av att vara färdiga med världen. Den tillåter oss att stänga in oss i en trång kokong där vi känner oss trygga, samtidigt som den ger oss illusionen av att vi skådar hela kosmos tack vare den lättfattliga materialistiska avbildning av världen som pryder dess innerväggar.
Jag började denna betraktelse genom att berätta hur oändligheten och den okända världsrymden ingav mig bävan när jag var ett litet barn. En liknande bävan kan man se hos försökshundarna i youtubefilmen här nedanför när deras burar öppnas och de för första gången får se en stor gräsmatta breda ut sig framför dem, och himlen därovanför. Denna film flimrade förbi mig på facebook för längesedan, bland alla andra rörande och tokroliga djurfilmer som cirkulerar där. Men just denna har stannat kvar i mitt minne. Den är inte bara rörande utan också existentiell. Se bara hur hunden förundrat och förfärat betraktar världen utanför buren en minut och trettio sekunder in i filmen, och se hur hundarna till att börja med knappt vågar låta sina framtassar vidröra det märkliga gräset.
Fördelarna jag kan se med att stanna kvar i materialismens bur är som sagt att det är rofullt därinne och att oändligheten skärmas av. Men det finns också stora nackdelar. Framför allt blir det nödvändigt att förneka sig själv och sina medmänniskor. Det levande subjektet har ingen egen plats i en sådan världsbild. Visst, det pratas om att medvetandet kan förklaras som ett kollektivt resultat av de många intrikata processer som pågår i vissa komplexa materiella system, som den mänskliga hjärnan. Enligt denna tankefigur är medvetandet emergent. Men detta är ett tomt ord, även om det låter vackert. En femåring som ännu inte fastnat i materialistiska föreställningar inser att de subjektiva förnimmelserna och de objektiva föremålen för dessa förnimmelser är kvalitativt åtskilda aspekter av världen. Det går inte att härleda de ena ur de andra, lika lite som man kan
härleda färger ur toner eller bokstäver ur siffror.
Det är märkligt att så många människor tyr sig till materialismen trots den självförnekelse som krävs. Så länge vetenskapen antydde att världen är strikt materialistisk var det ju logiskt; man fick försöka acceptera att världen är så kall och mekanisk som den verkade vara. Men vetenskapen pekar inte längre i den riktningen. Alltså måste det finnas en irrationell kraft som får oss att vilja förneka oss själva.
Är det kanske psykologiskt nödvändigt? Klarar vi inte av att se varandra i ögonen säga ”Hallå där, du finns och du betyder något! Du är, du är inte bara. Du kan inte reduceras till något annat, du är ett mirakel.” Är vi så skrämmande att vi gör bäst i att blunda för oss själva? De flesta av oss har någon gång borstat tänderna framför badrumsspegeln och plötsligt råkat se in i sina egna ögon. Då händer det ibland att ens självmedvetande stegras som i en rundgång; man får svindel av känslan av att finnas till. Då kastas man ut från sig själv igen, som om någon plötsligt drog ur en sladd för att få slut på rundgången.
Att det levande subjektet är en grundläggande beståndsdel i världen betyder inte nödvändigtvis att det finns en försyn, en värme, en välvillig Gud. Är tanken på en kall och levande värld mer skrämmande än tanken på en kall och död värld? Tyr vi oss därför till det senare alternativet? Ett levande monster skrämmer oss kanske mer än ett mekaniskt monster?
När jag kategoriskt hävdar att materialister förnekar det levande subjektet menar jag inte att de skulle vara kalla och hänsynslösa mot sig själv och sina medmänniskor. Som tur är lever de flesta av dem inte som de lär. För att tala psykologiska igen så är de mentalt dissocierade. Tanke, känsla och handling hänger inte ihop. Denna dissociation är minst lika stor hos materialister som hos de bokstavstroende kristna som samtidigt är intresserade av naturvetenskap och använder dess frukter i form av modern teknologi.
Som jag ser det är hela det moderna västerländska samhället dissocierat på detta sätt. Newton kom fram till att samma naturlagar gäller i himlen såväl som på jorden. Änglarna fick landa på jorden, klippa av sina vingar och finna en försörjning som alla andra. Från denna insikt leder en utvecklingslinje till de jämlikhetssträvanden som kom till uttryck i Franska revolutionen och i USA:s konstitution. Vi är lika inför lagen och har samma rättigheter och skyldigheter. Privilegiesamhället fick ge vika. De styrande sågs inte längre som himlens utan som folkets representanter. Individen betraktades i allt högre grad som den grundläggande samhälleliga enheten och alla individer tilldelades samma värde.
Samtidigt saknas det som sagt plats för den levande individen i den materialistiska världsbild som inspirerades av Newtons fysik. Ordet individ betyder odelbar, men den enda odelbara enheten är atomen. Människan besitter inte längre en odelbar själ utan är liktydig med sin kropp, som kan styckas upp i allt mindre beståndsdelar tills vi når atomernas nivå. Dessa atomers uppförande styrs helt och hållet av naturlagarna, och därmed styrs vi människor också helt och hållet av samma naturlagar. Det finns ingen plats för den fria vilja som är en förutsättning för den västerländska rättsskipningen, som bygger på det individuella ansvaret. Samhällets lagar är dissocierade från de naturlagar som inspirerat dem.
Det kan inte vara hållbart att en sådan dissociation präglar ett samhälle under lång tid. Då vet den högra handen på samhällskroppen inte vad den vänstra gör. När en av de dissocierade föreställningarna till slut brakar samman under trycket av de andra föreställningarna skapar det förvirring och aggression eftersom det saknas insikt om de underliggande krafter som lett fram till denna situation.
De oförenliga dragen i individualismen och den atomistiska materialismen kommer allra tydligast till uttryck i abortfrågan. När upphör fostret att bara vara en samling atomer i kvinnans mage och blir en egen individ? När erhåller det rätten till sitt eget liv? De mest hårdnackade abortförespråkarna verkar inte ens inse att det är ett existentiellt problem som man måste tackla det så gott det går. Istället upprepar de som ett mantra att kvinnan har rätt till sin egen kropp. Men detta svar är av typen Goddag yxskaft eftersom det inte berör själva frågan. Så reagerar en dissocierad individ som inte klarar av att låta två sidor av föreställningsvärlden mötas och skava mot varandra.
Många av dem som låser fast sig vid en typ av föreställningar och vägrar att pröva andra perspektiv är nog helt enkelt rädda för vad som ska hända om de släpper taget. De hav man aldrig beseglat fyller man i fantasin med sjömonster. Om man skulle erkänna att abortfrågan faktiskt är ett existentiellt problem är man rädd att man omedelbart förvandlas till en fanatisk pro life-aktivist i USA som tuggar fradga utanför abortkliniker och viftar med plakat som refererar till olika bibelställen. Om man skulle erkänna det outgrundliga i att finnas till, att vi inte kan förklara livsgnistan, är man rädd att man omedelbart förvandlas till en new age-flummare som inte kan tänka klart.
Ett exempel på att så inte behöver vara fallet finner vi i Wolfgang Pauli, en av mina favoritfysiker. I trettioårsåldern genomgick han en livskris. Han skilde sig, hans mor begick självmord, han började dricka, råkade i gräl, och fick intensiva drömmar som oroade honom. För att få hjälp kontaktade han CG Jung, som liksom han själv arbetade i Zürich. Jung betraktas ju allmänt som psykologins store mystiker, med sina idéer om det kollektiva undermedvetna, om arketyper och synkronicitet. Trots sin naturvetenskapliga läggning bejakade Pauli dessa idéer och verkade ha behov av dem för att förstå sig själv och sina drömmar.
Han hade heller inga som helst problem med att acceptera den nya riktning bort från materialismen som fysiken börjat röra sig i på grund av den kvantmekanik han själv varit med om att utveckla. Han förutsåg till och med att fysiken i framtiden skulle röra sig ännu längre bort från dessa föreställningar. Ändå var Pauli allt annat än en flummare. Han var allmänt känd som fysikens samvete, och kritiserade skoningslöst de kolleger som skrev artiklar som saknade exakta resultat och förutsägelser, eller som var logiskt och matematiskt oklara.
Visst antyder hans exakta naturvetenskapliga läggning och hans samtidiga behov av att utforska subjektiva själstillstånd något av en dubbelnatur. Men han försökte åtminstone aktivt få de två mentala polerna att samverka mer harmoniskt och undvika att bli dissocierad. I ett brev till Jung 1934 beskriver han sina drömmar om getingar, och tolkar själv de åtskilda mörka och ljusa banden på deras kroppar som symboler för två diametralt motsatta attityder i hans eget psyke. I samma brev skriver han också:
The specific threat to my life has been that in the second half of life I swing from one extreme to the other […]. In the first half of my life I was a cold and cynical devil to other people and a fanatical atheist and intellectual ”enlightener”. The opposite to that was, on the one hand, a tendency toward being a criminal, a thug (which could have degenerated into me becoming a murderer), and, on the other hand, becoming detached from the world – a totally unintellectual hermit with outbursts of ecstasy and visions.
Man kan ställa sig frågan om det västerländska samhället måste gå igenom en ny konvulsion innan de två oförenliga principerna individualism och materialism som det är byggt på börjar överbryggas, på liknande sätt som Pauli började ta itu med motsättningarna i sitt inre först när han drabbades av en personlig kris. Vi får hoppas att det är möjligt att lösa upp den samhälleliga dissociationen på ett mer harmoniskt sätt.
Jag skriver alltid mycket längre än jag tänkt mig från början. Jag har lagt ut texten om folk som frivilligt stänger in sig i små kokonger för att få lugn och ro, och som målar bilder på deras insidor som de blandar ihop med världen därutanför. Jag har psykologiserat folk och kallat dem dissocierade när de inte vågar se alla sidor av världen samtidigt. Är jag själv så mycket bättre? Nej och ja! Jag är minst lika rädd för den värld där vi råkar ha hamnat som alla andra är. Jag har minst lika stort behov som andra av att skärma av den, att sortera intrycken så att jag bara tar emot så många som jag kan hantera. Jag har nog spunnit tjockare väggar i min kokong än de flesta andra har. Däremot försöker jag undvika att fylla dess innerväggar med fantasibilder, med myter. Jag stirrar hellre på de kala väggarna. Någon enstaka gång lyckas en ljusstråle leta sig in genom trådarna som väggen är spunnen av, ibland skymtar jag konturerna av något som rör sig därute. På så vis lär jag mig något om världen. Det är så jag vill leva, det är så jag tror att jag förmår leva.
Pauli och Bohr i lektagen under ett besök på fysikum i Lund 1951. En bild man sett många gånger om man pluggat fysik i Lund.
